OBS: Radioessän

Religionshistorien har präglats av ikonoklasm, förstörandet av bilder. Det väcker så klart avsky, men kanske finns det något annat att ta fasta på i kritiken mot avbilden? Mattias Hagberg förklarar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ett erkännande: Jag är en bildstormare. Jag skriver under på den famösa formuleringen i Andra Mosebok: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting…”. Men jag är det inte i någon traditionell bemärkelse. Jag vill inte förbjuda, förstöra eller förgöra. Jag vill inte låta Herrens svartsjuka drabba den otrogne i tre generationer. Nej, jag är en bildstormare i en mycket bildlig bemärkelse. Det är inte bilden i sig jag vill åt, inte återgivningen som sådan, utan föreställningen om bilden – dess laddning om man så vill, dess förmåga att lura mitt intellekt och dra in mig i ändlösa diskussioner om representation och autenticitet. För att fullt ut förstå vad jag menar tror jag att det krävs en omväg – en omväg över tid och genom rum. I maj 2018, medan Ryssland fortfarande är någorlunda öppet, står jag på Tretjakovgalleriet i centrala Moskva. Det är första gången jag ser Kazimir Malevitjs målning ”Svart kvadrat” i original, och jag är förvånad. Inte över tavlan i sig, utan över min reaktion. Om det inte hade varit en sliten kliché skulle jag vilja påstå att jag darrade. Sällan har ett konstverk berört mig så starkt. Malevitjs ”Svarta kvadrat” från 1915 är en omvälvande upplevelse – att stå där i galleriet och se den helt svarta tavlan är som att stå inför något absolut, inför en nollpunkt från vilken konsten vände sig från verkligheten i snäv bemärkelse mot något transcendent. Malevitj avbildade inte – han öppnade världen för det okända. Några år efter att han målat sin första svarta kvadrat skulle han uttrycka denna vilja att överskrida den avbildande konsten med några poetiska rader: ”Inga ’avbilder av verkligheten’ –, inga ideala föreställningar – inget annat än öken. Men öknen är fylld av den föremålslösa förnimmelsens ande, som genomtränger allt. [–-] Det jag ställde ut var ingen ’tom kvadrat’ utan en förnimmelse av föremålslösheten.” Nästan samtidigt som Malevitj fann sin väg genom öknen utvecklade Vasilij Kandinskij liknande tankegångar om det abstrakta måleriets väsen. I texten ”Om det andliga i konsten” från 1911 försökte han formulera en ny syn på bildens möjligheter. För Kandinskij var konsten inte en spegel av världen, utan ett fönster mot en annan verklighet: ”På ett fördolt, gåtfullt och mystiskt vis uppstår det sanna konstverket ur ’konstnären’. Lösgjort från honom erhåller det sitt eget liv, blir en personlighet, ett självständigt av ande levande subjekt som även i materiellt avseende lever ett verkligt liv – som ett väsen.” Språkbruket, såväl Kandinskijs som Malevitjs, är dunkelt, närmast religiöst i sin stil. Den abstrakta konstens utveckling under början av 1900-talet bär tydliga spår av östkyrkans mystik. Den ortodoxa ikonen var en förebild, eller åtminstone ett förebud. Både Kandinskij och Malevitj växte upp med den ortodoxa kyrkans bilder i sin absoluta närhet. Min upplevelse på Tretjakovgalleriet i maj 2018 hade rottrådar långt tillbaka i tiden. Kristendomens triumf var en omvälvande, ibland brutal, kulturrevolution. En hel värld ersattes av en annan. Eller rättare sagt, en kultur föll – den grekisk-romerska – och en ny formades ur dess ruiner. Den brittiska författaren Catherine Nixey har beskrivit århundradena då kristendomen segrade som en våldsam tid. I den uppmärksammade boken ”The Darkening Age” – på svenska med titeln ”Skymningens tid: Kristendomens förstörelse av den antika världen” – ger hon en mörk bild av den tidiga kristendomens förstörelselusta. Böcker bränns, byggnader rivs och statyer slås i spillror. Det är på sätt och vis en realistisk bild, men också begränsad. Visst var kristendomens triumf en våldsam omvälvning. Men Catherine Nixey missar de subtila och många gånger klargörande diskussioner som också pågick under dessa århundraden. De kristna hade sina skäl – precis som judar och muslimer – att misstro bilden, eller rättar sagt: avbilden. Den som läser bildförbudet i Andra Mosebok noggrant upptäcker att det innehåller en subtil språklig glidning. Det hebreiska ordet, temonha, som i svenska översätts med avbild, bär på flera olika betydelser, men står inte i första hand för bild eller avbild, utan för likhet. Det är alltså inte bilden i sig som är farlig, utan föreställningen om att det mellan bild och verklighet står ett lika-med-tecken. Det vill säga att bilden är en sann återgivning av något annat än sig själv. I väst dog frågan om bilder ut – och det antika bruket att avbilda växte samman med kristendomen. Men i öst levde frågan vidare, skapade stridigheter och avancerade estetiska diskussioner. Lösningen blev ikonen – en bild som inte var en avbild utan något annat, något mycket mer avancerat och frigörande. Jag brukar tänka att ikonen vänder på perspektivet, både bildligt och bokstavligt. Bildligt eftersom ikonen aldrig utger sig för att återge verkligheten, utan alltid pekar bortom sig själv, mot något okänt och ännu inte upptäckt. Den är inte en spegel utan en portal, en gräns mot en annan värld – en fantasi. Bokstavligt eftersom ikonen vänder på centralperspektivet och inte låter bildens linjer löpa mot horisonten i bakgrunden, utan mot betraktaren framför och utanför kompositionen. Den postmoderne teologen Jean-Luc Marion har fångat ikonens väsen i en enda mening: ”Ikonen uppkommer inte ur en vision, utan framkallar den.” Kanske var det just detta jag förnam framför Malevitj svarta kvadrat i maj 2018 – en vision, en öppning mot något nytt och okänt, mot det dolda, osynliga och oändliga – mot det oprövade. För ett ögonblick befann jag mig i Malevitj öken – i förnimmelsen av föremålslösheten. Ja, vad Malevitj såg, och vad ikonmålarna och deras teoretiker hade förstått redan under senantiken, var att föreställningen om konst som representation, som avbildning, var en återvändsgränd. När de insåg att det gudomliga inte gick att återge kom hela deras föreställning om konstens uppgift i rörelse. Den gick från representation till vision. Från idol, i bemärkelsen avbild, till ikon, i bemärkelsen ren bild. Den blev, för att uttrycka det med ett modernt och sekulärt språkbruk, performativ – en händelse som införde något nytt, och ännu okänt i världen.Ja, jag är en bildstormare. Jag vill inte ha likhet. Jag vill ha nya möjligheter. Nya verkligheter. Nya sanningar. Mattias Hagbergförfattare och journalist

Den odlande människan har alltid slitit hårt, men också satt sin lit till högre makter. Maria Küchen läser några klassiska skrifter om jordbruk och blickar med dem upp mot rymden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tro och jord har alltid hört ihop. I tusentals år har den odlande människan vädjat till gudarna: Låt solen lysa eller molnen komma, låt regnet falla eller markerna torka upp.Det är ett uttryck för maktlöshet. Ibland är maktlösheten undergiven, ibland rasande, som när Karl Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarna bärgar sitt ynka hö, ”är det här hö eller katthår?”, och skyller eländet på ”Herrens väderlek”.Till sin fromma hustru Kristinas fasa, slänger han till sist det han har räfsat ihop upp mot himlen, och ropar åt Gud att har Gud tagit allt det andra så kan han ta detta också.Vädret rår vi människor inte på, inte i grunden. Mänsklighetens överlevnad är fortfarande beroende av odling, och odling är beroende av det allsmäktiga vädret, och kanske styrs faktiskt detta väder av gudomliga krafter som kan bevekas?Kanske å andra sidan inte. Det finns inga gudar, säger samtidens sekulära människa. Men är det så att hon har gjort sig själv till Gud? Vi har blivit så teknologiskt avancerade att det nästan ger en känsla av allsmäktighet.”Vid mitten av nittonde århundradet efter Kristi födelse”, skrev Vilhelm Moberg i förordet till Utvandrarna, ”skakades oföränderlighetens ordning i sin grund. Nyupptäckta krafter utnyttjades, vagnar kunde köras utan hästar och båtar kunde gå över haven utan segel. Jordklotets delar fördes närmare varandra.”För Moberg var det något gott. Klimatkrisen som missbruket av jordens resurser skulle leda till, kunde han knappast föreställa sig. Missväxt och hunger fick Karl Oskar att utvandra, och mot slutet av Vilhelm Mobergs klassiska romankvartett blir han en jordbrukstillväxtens apostel i Minnesota på andra sidan Atlanten. Kontinentens ursprungsfolk, som levde på naturens villkor, avfärdades av Karl Oskar som lata.Idag är Minnesota en av de viktigaste jordbruksstaterna i USA. Vid ett besök på Kennedy Space Center i Florida hörde jag en storjordbrukare från Minnesota hålla föredrag om satelliternas omistliga betydelse för hans verksamhet. Han var en Karl Oskar i det tjugoförsta seklet, herre över så väldiga marker att de sköttes om från rymden. För människor i äldre tider skulle det ha varit helt ofattbart – ett Guds mirakel, eller kanske häxkonst.Inte för att storjordbruk är något nytt. Det är proportionerna och metoderna som är nya. Den romerske statsmannen och bondsonen Cato den äldre – han som sägs ha avslutat alla sina tal i senaten med ”För övrigt anser jag att Kartago borde förstöras” – var en erfaren jordbrukare i betydande skala. Hans råd till landägare, i verket ”Om lantbruk” från år 160 före Kristus, fick stort genomslag. Men det är inte bara gårdens ägare som arbetar hårt i Catos bok. De som sliter värst är slavar.”Åt de slavar som bär bojor” skriver Cato, ”ger du om vintern fyra skålpund bröd, men när de börjar gräva om vingården fem skålpund.” Att hälla diesel i traktorn känns plötsligt människovänligt på en skala. När man läser Cato blir teknologins dubbelhet tydlig – den har förslavat naturen, men befriat människor.Catos text ger råd om allt från att plantera rätt grödor på rätt plats, till att sälja frukt och vin på auktion. Den är det äldsta bevarade exemplet på latinsk prosa. 2015 gavs den ut på svenska av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. I samma praktfulla volym finns texten ”Lantliga ting”, av Marcus Terentius Varro, som föddes några decennier efter Catos död och sågs som sin tids mest lärde man i Rom.De senaste seklen med sin olja och elektricitet, har drivit upp tempot i all mänsklig strävan – men varken kunskap eller ihärdighet uppfanns under den industriella revolutionen. Det blir tydligt i ”Lantliga ting” – den enda skriften i Varros väldiga produktion som finns bevarad i sin helhet. Där, precis som hos Cato, behandlas jordbruk sakkunnigt och konkret.Cato skriver, att den som förvaltar ett jordbruk ”får inte ha rådfrågat någon teckentydare, fågelskådare, spåman eller astrolog”. Inför sin egen stora uppfinning jordbruket, har människan aldrig varit totalt vidskepligt hjälplös. Då skulle inget ha fungerat.Samtidigt genomsyrade religionen hela livet i Catos Rom, och förstås även jordbruket. Den innebar ingen morallära. Sin medfödda karaktär kunde en människa inte göra något åt. Det viktiga var att upprätta kontrakt med gudarna för att få lycka och välgång, genom att utföra traditionens riter korrekt. Det här skriver Örjan Wikander och Dominic Ingemark om i en essä i Lantbruksakademiens bok.Religiöst bruk var centralt hos Cato, oavsett hans varningar om spåmän och astrologer. Varros tid ett sekel senare var annorlunda. Grekiska filosofer hade blivit mer på modet än gamla gudar.Greken Hesiodos, västvärldens äldste kände poet vid sidan av Homeros, var också bonde. På 700-talet före Kristus skrev han i sin stora dikt ”Verk och Dagar”, om vikten av att arbeta för födan i stället för att slösa sin tid med att söka gräl på torget.Hos Hesiodos har gudarna berövat människorna chansen till bekväm överlevnad. Tankarna går till Bibelns skapelseberättelse, där människan drivs ut ur Eden och tvingas slita i sitt anletes svett.Kristendomen förklarade missväxt som Guds straff för människors synd. Men den synen accepterar inte Karl Oskar i Utvandrarna. Han är modellen för den moderna människan – tar saken i egna händer i stället för att be till Gud, och arbetar hårt.Strävsamhet är ett adelsmärke för samtidsmänniskan, som förväntas producera maximalt för att kunna konsumera maximalt. Men det är också ett ideal med djupa rötter inom jordbruket.  Hesiodos Verk och dagar är en moralpredikan, och en bondepraktika med rymden som vägvisare. Plogar gör man vid den tiden på året när stjärnbilden Plejaderna försvinner under horisonten just före soluppgången. När samma stjärnbild stiger upp på himlen strax innan solen går upp, är det tid för skörd.Hesiodos, Catos och Varros verk inspirerade en mängd bondepraktikor, som hjälpte svenska småbrukare ända in på 1800-talet. Och i sin almanacka läste Karl Oskar om stjärnbilderna och planeternas gång. ”Av dessa stjärnbilders möten med de kringvandrande planeterna”, trodde han, ”berodde väder och vind och kanhända även människors öden.”Han satte sig upp mot kristendomens Gud. Men liksom Hesiodos tvåtusen sjuhundra år tidigare, och liksom storjordbrukaren som föreläste på Kennedy Space Center, begrundade han rymden. Vädret och Gud har aldrig varit de enda skälen till att bönder vänt blicken uppåt. De har alltid sökt vägledning hos sol och måne, planeter och stjärnor. Rymd och jord hänger ihop, precis som rymd och tro.Maria Küchenförfattare och kritikerLitteraturÖrjan Wikander & Sten Hedberg (red). Om jordbruket av Marcus Porcius Cato, Samtal om lantbruket av Marcus Terentius Varro (översatta från latinet av Sten Hedberg), samt Liv, lantbruk och livsmedel i Catos och Varros värld: tolv artiklar av nutida svenska forskare. Särskilt artikeln Tron på högre makter. Religion och folktro av Dominic Ingemar och Örjan Wikander. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, 2015.Hesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Tolkade av Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

Många bollar i luften må göra oss flexibla i arbetslivet men det gör oss också splittrade. Joel Halldorf ber oss titta på klosterlivet i ett försök klistra ihop vår sönderdelade uppmärksamhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 1870-talet reste Jules Vernes litterära hjälte Phileas Fogg jorden runt på endast 80 dagar. 2023 färdades youtubern Noel Phillips den sträckan på blott 80 timmar, med hjälp av lågprisflyg.Det är inte bara resor som går fortare i dag, utan de flesta delar av livet accelererar: vi äter snabbmat, konsumerar allt kortare nyhetsklipp och forskare har visat att vi till och med pratar snabbare i dag än för några år sedan. Detta präglar också vår relation till texter: Även läsningen accelererar.Förr läste man långsamt. Vi kan veta det, eftersom det inte går att läsa en riktigt gammal bok snabbt. Det beror på att den är skriven utan mellanrum mellan orden, i en löpande skrift utan vare sig punkter eller mellanslag. Det kallas scriptio continua, och var standard fram till medeltiden.En text av det slaget bör man läsa högt och långsamt, för att förstå vad man läser. Det är nödvändigt att åtminstone mumla för att ”låta örat bringa klarhet i vad som för ögat ter sig som en fortlöpande rad tecken”, som författaren Alberto Manguel formulerat det. Det kan tyckas besynnerligt att det tar så lång tid innan mellanrummen införs, eftersom det är en enkel sak som verkligen underlättar läsningen. Men dröjsmålet beror på att man inte hade bråttom.Under medeltiden skedde den mesta läsningen i klostren, av munkar som var ålagda att läsa två till tre timmar per dag. Deras läsning kallades lectio divina – den gudomliga läsningen. Det var en andlig läsning som involverade alla sinnen: Man såg orden med ögonen, smakade dem i sin mun och hörde dem med öronen. Munkarna, skriver en historiker, rullade orden i sin gom som en klunk vin innan de svalde.Läsningen skulle vara en meditatio, en meditation över ordet. Man läste inte för att hinna igenom så många böcker som möjligt, utan för att själva läsandet gjorde något med läsaren: Böckerna förde munken till ett rum av inre stillhet, bort från vardagens distraktioner och närmare Gud. Att stressa igenom texten hade varit meningslöst, eftersom det skulle ha förstört meditationen.På tusentalet infördes mellanrummen och nu blev det enklare att läsa tyst, enbart med ögonen och utan att behöva mumla. Erfarna läsare lärde sig att skanna en boksida med blicken, snabbt och effektivt. Det uppskattades särskilt av akademiker och byråkrater: För dem handlade läsningen inte främst om meditation, utan om att söka information.Därmed är vi på väg mot vår tids läsning som oftast sker på skärmar, där vi hastigt hoppar från text till text. Om en sida tråkar ut oss finns en miljon alternativ ett klick bort. Att surfa är att röra sig på ytan av ett hav av texter, och sällan ta sig tid att dyka ner. Modern läsning är inte främst långsam och fokuserad, utan oftare hastig och distraherad.Att även utbudet av texter accelererar gör vår tid fullpackad av intryck. Vi blir ständigt ”distraherade från våra distraktioner av distraktioner”, för att citera författaren TS Eliot. Men bristande koncentration var inte ett okänt fenomen ens för medeltidens munkar. Den långsamma läsningen var en rutin som de utvecklade för att bevara uppmärksamheten och hålla distraktionerna stången.Asketen Johannes Cassianus skrev att det odelade hjärtat var munkens mål. Det ligger faktiskt i själva ordet: Munk kommer av grekiskans monachos som kan översättas enskild eller ”odelad”. Distraktioner betraktades som ett hot eftersom de splittrade uppmärksamheten. Nilos av Ankara beskrev problemet så här: ”Det är omöjligt för grumligt vatten att bli klart om det ständigt rörs upp, och det är omöjligt att bli en munk utan stillhet”Det finns en hel del att lära av klostrens långa kamp mot distraktionerna. En dag i klostret saknar inte variation, utan den rymmer arbete, studier, måltider, samtal, gudstjänster och rekreation. Men allt är noga schemalagt, så att de olika aktiviteterna hålls isär. Munkarna avvisar alltså multitasking, utan gör en sak åt gången. Jag träffade en gång en erfaren munk som förklarade principen för mig: ”När du äter, bara ät. När du promenerar, bara gå”, sa han och fortsatte: ”Att försöka göra mer än en sak åt gången är högmod.”Faktum är att varje aktivitet inte bara sker under en viss tid, utan också på en särskild plats. I ett kloster finns matsal, scriptorium, kapell och kapitelsal för måltider, studier, bön och samtal. En tid och en plats för varje aktivitet, således.Hur annorlunda är inte detta mot det moderna livet? Vår tids skenande acceleration skapar en centrifugal effekt, som gör att allt snärjs samman. De smarta telefonerna, till exempel, rymmer ju vårt kontor samtidigt som vi använder dem för underhållning och för att hålla kontakt med familj och vänner. Det gör att arbete, fritid och relationer flyter samman i en sörja. Frånvaron av strukturer leder till en brist på konturerPå ett av USA:s mest prestigefyllda universitet startade för några år sedan en kurs som snabbt blev omåttligt populär. Studenterna kallar den för ”munkkursen”, eftersom den bygger på uråldrig klostervisdom. För att klara den behöver de anamma tre klosterinspirerade regler: Ge upp digitala verktyg, leva i tystnad och ägna sig åt endast en sak i taget. Målet är att de ska träna upp förmågan att fokusera, förklarar läraren Justin McDaniel, som menar att detta är nödvändigt för att kunna leva ett gott liv i en värld av distraktioner.Vi lever i en uppmärksamhetsekonomi, där vår tids skarpaste hjärnor arbetar hårt för att hitta nya sätt att distrahera oss. För att undkomma detta räcker det inte med egen disciplin och viljestyrka, utan det krävs också goda vanor. Det är inte bara munkar som behöver öva sig i uppmärksamhet och finna strukturer som ger vardagen konturer. Vi behöver alla något av detta. Och som det heter i klostren: Bevara ordningen, så ska ordningen bevara dig. När Noel Phillips kom hem efter att ha rest jorden runt på 80 timmar var han lätt euforisk över att ha klarat uppdraget. Samtidigt konstaterade han att han inte sett så mycket av världen.Det en träffande bild av vad livet i en accelererande värld riskerar att reduceras till. Forskning visar att distraktioner försämrar vår uppmärksamhet, närvaro och förmåga att skapa minnen. Det handlar alltså inte bara om att vi blir mindre effektiva i arbetslivet, utan större värden står på spel: Distraktionerna berövar oss förmågan att vara närvarande i våra egna liv.Ett liv som är fullt av distraktioner krymper. Det är som att resa jorden runt så fort att flygplatserna är det enda man minns när det är över.Joel Halldorf kyrkohistoriker, författare och skribent

Trots att filosofi är ämnet där teorier om rättvisa och jämställdhet formuleras, så är disciplinen till stor del en enkönad historia. Hur kan det vara så? Det undrar filosofen Lyra Ekström Lindbäck. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur är det att vara en fladdermus? En flygande råtta som navigerar genom ekolod? Jag kan ha god kunskap om fladdermusens livsvillkor, men det hjälper mig inte till insikt i dess medvetande. Det närmsta jag kan komma är att vara en människa som föreställer mig att jag är en fladdermus.Så argumenterar filosofen Thomas Nagel i sin berömda artikel ”What Is It Like to Be a Bat?”. 2010 startades bloggen ”What is it like to be a woman in philosophy?”, vars titel anspelar på Nagels resonemang om medvetandets subjektiva natur. Till skillnad från fladdermöss kan dock kvinnor tala, och här har i snart femton år hundratals vittnat anonymt om allt från stulna idéer till våldtäkter.När jag läser bloggen slås jag inte bara av övergreppen, utan också av den smetiga gråzon av förolämpningar som ska utgöra spelplatsen för kvinnornas tankeverksamhet. Någon blir presenterad för en gästforskare med att hon ”alltid har så fina naglar”. Någon blir nekad att skriva in sig på en kurs efter att professorn bara har utvärderat hennes utseende. Någon får höra att hennes graviditet minskar chansen att bli befordrad.”Jag vill sluta”, skriver en kvinna. ”Men jag vill inte tvingas ut. Jag älskar filosofi, men det känns som om jag har fastnat på en fruktansvärd plats.”Kvinnornas historia inom den akademiska filosofin är kort. Den första kvinnan som blev professor i filosofi i Sverige var Lili Alanen, 1997. Även om situationen har förändrats så dröjer sig historien kvar. Som den amerikanska filosofen Regan Penaluna formulerar det: ”Vår kultur underskattar svårigheterna en kvinna möter när hon gör någonting som hennes mormor, farmor och mamma inte uppmuntrades eller tilläts att göra.”I boken ”How to Think Like a Woman” försöker hon gå till botten med varför hon själv lämnade akademin. Ingen betedde sig öppet fientligt mot henne. Ändå hade hon en gnagande känsla av att inte vara där på lika villkor. Hon berättar att professorerna vägrade träffa de kvinnliga doktoranderna utanför vanliga kontorstider, men gärna tog emot grabbarna sent. Penaluna fick höra historier om hur hennes manliga kollegor bondade med sina handledare över öl, hade middagar i varandras hem och bytte jazzskivor med varandra.Filosofi är inte något ensamt tänkande. Ända sedan antikens Grekland har disciplinen bedrivits i form av samtal. Man kan inte hitta sin röst utan ett samtalsklimat där man blir hörd och respekterad. Gräver man ner sig i biografierna om det fåtal kvinnor som gjort avtryck i filosofihistorien upptäcker man alltid att de haft viktiga samtalspartners, och ofta verkat under historiska undantagstillstånd.  Under andra världskriget förändrades till exempel villkoren vid de stora universiteten i England drastiskt. Mellan 1939 och 1942 befolkades plötsligt klassrummen i Oxford bara av vapenvägrare, funktionsnedsatta, flyktingar och kvinnor. ”Kvinnorna började också fylla ett annat slags plats som blivit ledig: den som de kvarvarande lärarnas skyddslingar”, skriver Benjamin Lipscomb.I hans kollektivbiografi ”Oxfordkvartetten” skildras hur avgörande den här tiden blev för filosoferna Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch. De antogs inte bara som studenter vid en världsledande institution, utan kunde också ta plats där på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Nära, livslånga relationer kunde skapas med mentorer som inte längre hade några ynglingar att dricka öl och byta jazzskivor med. Som Midgley beskriver det var det ”mycket lättare för kvinnor att göra sig hörda i diskussionerna än vad som är fallet i normala tider”.Men det här var länge sedan, kanske du tänker nu. Är det ens ett problem längre? Jo, tyvärr är kvinnornas underordning inom den akademiska filosofin ett statistiskt säkerställt faktum, också i Sverige. Grundkurserna har ett ganska jämt antal antagna, men ju högre upp man kommer i nivåerna, desto färre blir kvinnorna. Bland filosofiprofessorerna är fortfarande en förkrossande majoritet män.Såhär illa är det inte inom någon annan gren av humaniora. Vad är det som gör filosofin till en så specifikt ogästvänlig miljö för kvinnor? Forskning visar att ämnen där man tror att medfödd begåvning är avgörande för framgång har en skevare könsfördelning. Och filosofi förknippas enligt dessa studier mer med tron på en medfödd förmåga än någon annan disciplin, till och med matematik och fysik.Det tycks alltså vara självtvivlen som får kvinnor att lämna filosofin. Så var det åtminstone för Penaluna. Men självtvivel skapar man inte bara själv. På bloggen om att vara kvinna inom filosofin vittnar ungefär lika många om att få uppmärksamhet för sitt utseende, som om att knappt få någon uppmärksamhet alls. Även om de manliga professorerna säger sig lyssna så ställer de inga följdfrågor, och citerar sällan kvinnors texter.Kritikern Lili Loofbourow har kallat den här typen av ignorans för ”the male glance”, det manliga ögonkastet. Till skillnad från den manliga blicken, som objektifierar kvinnor, så är det manliga ögonkastet flyktigt och svalt. Det slutar i en axelryckning, skriver Loofbourow, och gör kanske en hyfsad bedömning. ”Men det är farligt, eftersom det bara kastar en blick men tror att det läser.”Även om de formella kraven nu har undanröjts för att kvinnor ska kunna göra karriär inom den akademiska filosofin så är villkoren fortfarande ojämna. För att förstå varför måste man fråga sig hur det är att ha en kvinnlig filosofs medvetande. Penaluna menar själva kunskapssökandet för många tänkande kvinnor tar form som självtvivel.Simone de Beauvoir hävdar i Det andra könet att den inre splittringen är ”kvinnans kanske allvarligaste handikapp”. Kulturellt uppmuntrad till att bli uppslukad av sina förälskelser så engagerar sig kvinnan mindre helhjärtat i sitt arbete, skriver de Beauvoir, och ”därigenom dömer hon sig själv till att förbli underlägsen.”Det har funnits flera viktiga kvinnliga filosofer, men knappast några stora genier. Kanske är feministen Germaine Greers resonemang om konsthistorien överförbart till filosofin. Det har inte funnits någon kvinnlig Sokrates, någon kvinnlig Hegel eller Wittgenstein: ”men”, skriver Greer, ”det beror inte på att kvinnor är utrustade med livmoder, att de kan föda barn, att de har mindre hjärnor, att de inte har kraft och uthållighet”. Anledningen är i stället ”att man inte kan skapa stora tänkare av människor som har fått sitt ego förstört, vars viljekraft är skadad och vars energi har splittrats i neurotisk skenaktivitet.”Tills männens blickar har slutat vandra, antingen av begär eller ointresse, tror jag att det kommer att förbli en nästan oöverstiglig utmaning för kvinnor att bygga ett sådant ego.Hur är det att vara kvinna i filosofin?Det är att fortsätta försöka tänka och tala, också när ingen ser dig rakt i ögonen.Lyra Ekström Lindbäckförfattare och filosof LitteraturSimone de Beauvoir, ”Det andra könet”. Översättning Åsa Moberg, Adam Inczèdy-Gombos, Eva Gothlin. Norstedts, 2012.Cimpian, Andrei, Leslie, Sarah-Jane. “The Brilliance Paradox: What Really Keeps Women and Minorities from Excelling in Academia”. Scientific American, 2017-09-01.Germaine Greer. ”Hinderloppet. Kvinnans väg genom konsten”. Översättning Annika Preis. Brombergs, 1980.Benjamin J.B. Lipscomb, ”Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin”. Översättning Henrik Gundenäs. Daidalos, 2023.Loofbourow, Lili. ”The Male Glance”. Virginia Quarterly Review 94, no. 1 (2018): 36-47.Per Myrdal, Frans Svensson, ”Till minne: Lilli Alanen”. (2021-10-29)Thomas Nagel, ”What Is It Like to Be a Bat?” The Philosophical Review, Vol. 83, No. 4 (Okt., 1974): 435-450.Regan Penaluna, ”How to Think Like a Woman: Four Women Philosophers Who Taught Me How to Love the Life of the Mind”. Grove Press, 2023.What is it like to be a woman in philosophy?  

1700-talstänkaren Thomas Thorild var en av sin tids mest stridbara intellektuella. Men det som samtiden uppfattade som radikala och anstötliga teser håller än idag, menar filosofen Torbjörn Tännsjö. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Inom filosofin brukar det sägas att det inte är ståndpunkten, utan argumenten för den, som är det viktiga. Det kan leda till slutsatser som framstår som mycket märkliga, trots att resonemangen är förnuftiga.Som den antike tänkaren Cicero uttryckte det: det finns ingen uppfattning så absurd att den inte på allvar förfäktats av en filosof. Med 1700-talstänkaren Thomas Thorild är det tvärtom. Han företrädde en rad radikala teser som tycks mig både korrekta och rimliga, men argumenten för dem är helt uppåt väggarna. Så låt oss koncentrera oss på hans teser. I tio punkter ska jag försöka visa att Thorild hade rätt.1. Poetik. Thorilds plats i offentligheten började med en lärodikt, för vilken han inte fick det pris han förväntat sig. Motiveringen var ynklig. Hans dikt var inte rimmad. Men också orimmad dikt går an, är den lärdom man kan dra av hans poesi. Så lärde Thorild och Thorild hade rätt.2. Kritik. Bränd av konfrontationen med det litterära etablissemanget utvecklade Thorild en regelsamling för kritik. I all sin självklarhet är den svår att avvisa. Som kritiker bör man veta vad man skall döma, det gäller att döma allt efter grad och art och i medvetande om att inget göres för sina fels utan för sitt värdes skull. Så elementärt, men ofta bortglömt. Thorild hade rätt.3. Svenska Akademien. Thorild var den förste i en lång rad kritiker av den Svenska Akademien. Kända efterföljare är August Strindberg och Vilhelm Moberg. Jag har själv fogat mig till den illustra skaran. Vari bottnar kritiken? Kanske harm över att inte få vara med?Men vad spelar det för roll? Det är korrupt att en sluten krets, som bland vänner koopterat nya medlemmar, fritt får disponera över rikliga medel som ställts till deras förfogande. Jämför med de strikta regler som gäller för ett vetenskapligt råd. Thorild hade rätt.4. Livsmål. Enligt Bernhard Risberg, som introducerat Thorild för läsare på 1900-talet, var Thorild ”naivt upptagen av en gigantisk självöverskattning”. Omdömet bottnar i att Thorild som uttalat livsmål hade ”att förklara hela naturen och reformera hela världen”. Men vilket är felet med högt ställda mål, invände Thorild. Han gjorde, menade han, vad han förmådde för att infria dem. Visst bör vi sikta högt. Thorild hade rätt.5. Världsrepublik. Thorild ivrade för en världsrepublik där ”de vise” skulle bli ledande och bestämmande, en upplyst global despoti. Han ville få slut på krig och godtyckligt dödande. Idag har klimathotet tillkommit, som motiv för en världsstat. Vi behöver lagar som binder alla på vårt klot, för att säkra fred och garantera vår överlevnad. Varför inte en global demokrati? Tiden är inte mogen för demokrati, skulle Thorild ha sagt. Men nu då? Tiden räcker inte till. Globala existentiella hot måste hanteras omgående. Vi behöver en global upplyst despotisk stat. Existerande demokratier kan fortsatt styras demokratiskt, och despotier despotiskt, men de måste berövas sin suveränitet. På sikt bör själva världsrepubliken demokratiseras, det skulle nog också Thorild gå med på. Thorild hade rätt.6. Dietik. Ät så länge maten smakar, drick så länge du lyster. Motiveringen var att vi vet så lite om vad som är en nyttig mathållning. Har du föräldrar som blivit gamla, kan du räkna med att också bli gammal. Det båtar föga att söka förlänga livet genom stränga kostregler. Och ett gott liv är viktigare än ett långt. Före Astrid Lindgren myntade Thorild uttrycket denna dagen är ett liv. Och Thorild hade rätt.7. Feminism. Thorild utvecklade ett försvar av feminismen som han sammanfattade så här:Man bör därföre inte undra, att desse samme karlarne, vars högsta oskicklighet både att tänka och styra sig själva är av världens historia så klar, att de, med sina hårda senor och sitt ynkeliga vett, icke sett hos kvinnorna något mera stort än kjortlarne; icke märkt, att den ädla varelse som hette hon, allraförst hette människa; och icke förstått, att den lilla olikheten av kön var en blott skugga emot den stora likheten av förstånd och hjärta, det är, av mänsklig dygd och värdighet.Vad ska man invända mot detta? Thorild hade rätt.8. Politik är att handla rätt. Olof Palme hävdade att politik är att vilja. Thorild skulle gå med på att så är det, i praktiken. Men bör det vara så?  Bör politik vara att vilja? Nej, ”politiken är motsatsen emot ärligheten. Politikens första lag är: Jag vill. Ärlighetens första lag är: Vad är rätt? Det är: Vad bör jag vilja?”  Palme hade fel, Thorild hade rätt.9. Tänka rätt. Thorild är känd för sentensen att det är stort att tänka fritt men större att tänka rätt. Hur tänkte han? En välvillig tolkning är att han anger målet för vårt tänkande. Sanningen. Men bör vi inte också tänka fritt? Jovisst, det är stort att tänka fritt, säger han. Men vad innebär det att tänka fritt? Allt vårt tänkande är i en mening ”fritt”. Det går att tvinga människor att bete sig på vis de ogillar, eller att säga saker de ville ha osagda, men andras tankar går inte att styra. Men orsaken till detta är att vi inte heller själva kan göra det. Våra tankar är något drabbar oss snarare än något vi gör. Försök att slå dystra tankar ur hågen! Möjligen kan vi tala om ”fritt” tänkande då vi låter alla hugskott växa, fantasin spela och där vi inte i stunden granskar om våra tankar hänger ihop. Sådant kan hjälpa oss då vi söker sanningen, men målet är ändå detsamma: en korrekt förståelse av världen sådan den är. Så kan man vid en välvillig tolkning föreställa sig att Thorild har resonerat. Och då har han tänkt rätt.10. Tryckfrihet. Om sanningen är målet då vi vill förklara världen är ändå den fria tanken ett viktigt medel, enligt Thorild. Det handlar om en negativ frihet. Det är av vikt att ingen hindrar oss från att offentligt resonera. ”Den enda äkta visshet på jorden har sin grund uti friheten att uppenbart få bevisa emot, om man kan”. Han var en hängiven förespråkare av tryckfrihet. Så hängiven att han överskattade den revolutionära stämningen i Sverige efter mordet på Gustav III. Han pläderade för en långtgående tryckfrihet. Resultatet var att han dömdes till fängelse. Han slapp undan, men förvisades   till en bibliotekarietjänst med professors namn i Greifswald. Där dog han i relativ obemärkthet 1808.Men Thorild hade rätt.Fast också solen har fläckar. På en punkt hade Thorild fel. Han ogillade stadslivet. Här gick han för långt i sin av Rousseau inspirerade fanatism. Han ville likt senare Pol Pot tömma städerna. Småningom brännas Städerne: dessa Nästen för Galenskapen och Tyranniet … Fria Samhällen … upplivas efterhand … på öar, i Bergstrakter, hos Vildar, öpna öde-ställen &c. — under skyddet av den Allmänna Toleransen, och milda Sekters frihet.Här, men bara här, hade Thorild fel.Håller du inte med?Låt då höra dina argument.Torbjörn Tännsjöprofessor emeritus i filosofi

Skövlingen av Amazonas regnskog påverkar hela världen. Men där pågår även andra konflikter som visar varför vi kan betrakta periferin i Amazonas som världens centrum. Patricia Lorenzoni förklarar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vid Xingufloden i brasilianska Amazonas ligger Belo Monte, en av världens största kraftverksdammar. Dessa dammar har ända sedan industrialismens barndom utövat en sällsam attraktionskraft. De står som monument över människans förmåga att tämja floderna och ställa dem i produktionens tjänst. Dammbyggen är på sätt och vis en bild av moderniteten själv. Men också av dess baksidor. Från senare hälften av 1900-talet har protesterna mot de djupgående ingrepp i landskapet som vattenkraften medför tilltagit. Likväl har dammprojekten idag växt sig större än någonsin – Kinesiska Tre raviners damm vid Yangzefloden, etiopiska Stora renässansdammen vid Blå Nilen. Och så Belo Monte, som invigdes 2019.Vattenkraften lyser upp världen med en energi som kallas ren. Men elektriciteten har ändå sitt pris. Människors hemman förvandlas till sjöbotten, känsliga arter slås ut när ekosystem raseras. Varje projekt stöder sig på kalkyler av pro et contra, vinster och förluster. Det som i kalkylerna är siffror, kan emellertid för andra vara omistliga värden. Belo Monte betyder ”det vackra berget”, men lokalbefolkningen har döpt om den till Belo Monstro, det vackra monstret.Hur är det att leva vid monstrets mun? Journalisten och författaren Eliane Brum säger att det är som att bo i en krigszon. Hon skriver från Altamira, den stad vid Xinguflodens strand som tack vare dammbygget vuxit explosionsartat. På några få år har Altamira gått från att vara en sömning småstad, till att ha den högsta mordfrekvensen i hela Brasilien. Del av våldet är kopplat till gänguppgörelser, annat är direkt riktat mot människorätts- och miljöaktivister. I boken Banzeiro Òtòkó: The Amazon as the Centre of the World vill Brum skildra världen med Altamira som centrum. Det innebär: inte bara skildra Altamira eller Amazonas. Snarare: tolka världen med Altamira och Amazonas som utgångspunkt.Poeten Eliakin Rufino sa en gång om den del av Amazonas han själv är född och uppvuxen i, att den är ”platsen där Brasilien finner sig självt”. Eliane Brum går ytterligare ett steg och talar om Amazonas som inte bara Brasiliens mittpunkt, utan hela världens. Både Brum och Rufino bebor platser som i Brasilien, såväl som i världen utanför, betraktas som periferier. Men i deras skrivande blir periferi till centrum och centrum till periferi.För i Amazonas löper modernitetens trådar samman: kapitalets expansion i form av både storskaliga utvecklingsprojekt och illegal droghandel, raserandet av livsvärldar som inte låter sig kommersialiseras, det envetna motståndet och försvaret av samma livsvärldar. Och våldet, alltid våldet. Vad Brum i Banzeiro Òtòkó ger oss, är en blick på den moderna världen från dess bortträngda sidor.När Belo Monte invigdes 2019 blev det vackra monstret världens femte största kraftverksdamm. Dammens historia sträcker sig tillbaka ända till 1960- och 70-talen, och den dåvarande militärregimens utvecklingsprojekt för Amazonas. Flera storskaliga satsningar gav bränsle åt den ekonomiska tillväxt som även internationellt kom att bli känd som ”det brasilianska undret”. Motorvägar, gruvor och vattenkraftverk anlades. Urfolk stod inte sällan i vägen, och möttes med automatkarbiner och kemisk krigföring.Belo Monte ingick i detta utvecklingsprojekt, men blev fysisk verklighet först under 2000-talets vänsterregeringar. När dammen sedan invigdes hade Brasilien kommit att styras av Jair Bolsonaros högernationalistiska regering. Projektet har, oavsett regeringens politiska färg, varit kontroversiellt och kantats av rapporter om miljö- och folkrättsbrott.Om detta skriver Brum med en penna som varken skonar den höger eller den vänster som bägge är beredda att offra Amazonas på utvecklingens altare. Men vad som egentligen intresserar henne mest, är människors motstånd och kamp för värdiga liv. Här sker också möten mellan de olika urfolk som under dryga fem sekler gjort motstånd mot kolonisering, och de småbrukare som varit del av koloniseringen men likväl kommit att utgöra ett motstånd mot den.Dessa senare tillhör det som i Brasilien kallas ”traditionella folk”. De är ättlingar till slavar som lyckats fly sina herrar, men också barn och barnbarn till senare tiders fattiga migranter från nordöstra Brasilien. För deras far- och morföräldrar var Amazonas det statligt sanktionerade löftet om land. För staten var det en säkerhetsventil; migration västerut snarare än jordreform blev svaret på konflikter i det mer tättbefolkade nordöst. Brasiliens eget go west.De traditionella folken har utvecklat ett säreget liv i samklang med skogen, och på tvärs med den intensifierade exploateringen av Amazonas naturresurser. De har, som Brum säger, likt urfolken i Amazonas blivit skog, blivit povo-floresta.För att översätta Brums povo-floresta till svenska, måste vi skriva skogfolk, utan något foge-s i mitten. Vad hon betonar är att här blir människorna och skogen ett. Tvärt emot nötta klichéer om orörd natur, rör sig hennes skildring över ett vindlande och omstritt kulturskogslandskap. Amazonas är både skapat av och skapare av människor. Hos skogfolken vill Brum, som själv ursprungligen kommer från det urbana södra Brasilien, gå i lära; finna sätt att själv bli mer skog.Det vackra monstret, kraftverksdammen, är en smärtpunkt i hennes sökande efter ett annat och hållbarare sätt att vara i världen än det moderniteten erbjudit oss. För vad Belo Monte också är, och som inte kan ges rättvisa i kalkylerna över pro et contra, är raserandet av världar som lyckats organisera värdiga liv med sin omgivning istället för mot den. Under konstruktionsfasen kämpade urfolken, de traditionella folken, miljörörelsen, och människorättsorganisationer alla mot realiserandet av Belo Monte. Men dammen byggdes, floden tämjdes och stora arealer lades permanent under vatten. Tusentals människor tvingades flytta. De förvandlades över en natt från självförsörjande skogmänniskor till fattiga och arma stadsbor. Och Altamira, staden som tog emot de tvångsförflyttade, blev Brasiliens mest morddrabbade stad. Allt i den hållbara utvecklingens namn.Kampen om Belo Monte förlorades, men kampen om Amazonas är långt ifrån avgjord. Tvärtom pågår den hela tiden, i skogfolkens själva liv, i deras vägran att dö. Amazonas, ofta beskriven som orörd natur, är i verkligheten ett rikt myller av kultur; i hela regionen talas över trehundra språk. Vad som gör Amazonas till världens centrum är inte bara att exploateringen här vecklar ut sig fullt synlig på ytan. Såväl urfolken som de traditionella folken är levande bevis på att en annan värld inte bara är möjlig, utan att andra världar, andra sätt att vara att människa på, faktiskt existerar här och nu. I klimatkrisens och massutrotningens tid handlar dessa världars överlevnad därför om allas vår överlevnad.Patricia Lorenzoni, författare och idéhistoriker

Som konsthantverk och designprodukt har tapeter har lågt anseende. Men en tapet ska vara som en god vän, berättar Nils Markus Karlsson, som länge suttit i klistret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För mig började det omkring 2010. Det var en fin sommar, solig och varm. Det badades och satts på uteserveringar. Ett fotbollsmästerskap pågick. Jag var inte ung men ung nog för att en smula sorglös njuta av sommarkvällar i glada vänners sällskap. Kanske blev det ljusa än ljusare av att mitt liv var så klärobskyrt. För mitt i mina dagar fanns ett djupt mörker – och det är inte alls så dramatiskt som det låter...Under gågatan i Sveriges tredje stad fanns ett lager med tapeter som jag var satt att inventera. För att komma dit var man tvungen att passera portar, ta sig ner i och genom ett underjordiskt garage, lirka med ett hänglås och rulla en tung metalldörr åt sidan och sen sätta nyckeln i ett skrangligare lås och så komma in genom den sista dörren. Längs väggarna var hyllor från golv till tak och på mitten av golvet stod jättekartonger med svart tryck: MADE IN JAPAN och MALMO. I dem fanns sjögrästapeter skeppade till Sverige på 60-talet.I det där rummet fanns faktiskt ännu en dörr att låsa upp och genom den kom man till det jag kallade för gruvan. Där var belysningen bristfällig. Nere i de trånga gångarna mellan högt staplade lådor tätnade skuggor till mörker och man fick bära med sig en lykta för att kunna illuminera innehållet i en öppnad kartong. Där var också tyst, så tyst att det var märkligt tomt runt öronen. Det enda ljudet – som varsnades först efter en stund, och bara om man arbetade vid den inre väggen – var ett dämpat klicketi-klack då stegen från en dam med spetsiga klackar fortplantades från arkadens stenplattor ovanför.Jag kunde inget om tapeter men skulle leta efter stämplar och artikelnummer och notera hur många som fanns av var och en. De äldsta var från sent 1800-tal. Pappret var torrt och skört men lystern i trycket och friskheten i färgvalen var förbluffande. Förr i tiden rullades tapeter med baksidan utåt och därför måste man dra ut en bit för att kunna se mönstret och just den rörelsen, att ta upp en rulle och försiktigt dra i ena änden och låta själva rullen rotera i den andra – och så: uppenbarelsen! Ibland blev det förstås besvikelser. Säkert var en mycket basal kemi i spel – hjärnans sätt att belöna sig själv för ett nytt stimuli – men det var hypnotiskt. Mest eggande var lådorna där olika enstaka rullar hamnat. Knalligt psykedeliskt 70-tal kunde samsas med kommunalgrå byggtapeter från tidigt 60-tal och så poppade mönster från det oförutsägbara 50-talet upp. Mitt väsen blev helspänn och ögonen ivriga då jag fick fatt i något visst, en rulle vars baksida hade en besynnerlig svårfångad färg som förde tanken till uråldriga bokrullar och pergament.De kom från en epok som jag tyckte mig ha upptäckt: svenskt 1920-tal. Jag hade aldrig sett något liknande – jag hade ingen aning om att tapeter kunde se ut så och jag visste att ingen jag kände hade en aning. Dessa tryckalster var grundmurat mystiska, som ritningar över någon uråldrig egyptisk landningsbana i öknen, med en och annan stiliserad blomma, kanske en hjort, kanske försiktigt glimmande detaljer i guldbrons, och allt på en bottenfärg som kallades mullvadsgrå – ett murr i gränslandet mellan grå, beige och brun. Själva färgkvaliteten var obeskrivligt matt. Den sög in mig i sin oerhörda frånvaro av lyster; den kunde sluka en hel och hållen.Fram till den där sommaren brydde jag mig inte om tapeter. Sedan har jag, så att säga, suttit i klistret. Det är mycket med tapeter, nämligen, som är intressant. Ändå har de lågt anseende bland konsthantverk och designprodukter. En anledning till denna sorgliga status är att tapeter är substitut. De har framförallt framställts för att de är billigare än något annat, som de imiterar: fattigmans-gobelänger, ädelträ-smäck, damast av papper, låtsas-marmor. Just för att detta är bakgrunden rymmer tapeter motiv och mönster från väsenskilda föregångare – vilt främmande för varandra – som gyllenläder från nordafrika, eller målade idyller från en mångsekel-gammal kinesisk vardag, eller lika typiska som geometriska krabbor från anatoliska vävar. I tapeter finns figurer som prytt pappersväggar och tältdukar, kyrkportar och moskémurar eller praktsvärdet i handen på en vikingadrott. I dem finns ekon från Kyoto, Kanton, Kashmir, Samarkand, Damaskus, Korint, Luxor, Venedig, Granada, Lyon och Manchester. Och i dem finns så många lager av förflutenhet att ursprunget många gånger har blandats bort. Förbryllad tittar man – men förstår inte vad det är man tittar på. Men det känns igen. Så ser man kanske att det liknar ett annat äldre mönster, och då blir det tydligt att vad det skulle se ut som var – ja, vad det nu var. En lotusblomma kanske.Som med alla mänskliga uttryck eller produkter finns en skapande sida och en mottagande sida. Och det är ändå då man tänker på denna andra part som tapeter blir så särskilda – för den relation de står i till dem som lever med dem.En tapet är inte som en tavla eller möbel som man kan rikta sin uppmärksamhet mot – eller inte. Den är där, hela tiden, i rummet. Det enda jämförbara är kanske arkitekturen, vars ansvar och privilegium det är att ge människornas utomhusliv dess fond. Men en tapet kommer så mycket närmre. Om väggar kunde tala, brukar man säga, och ja, då skulle de kunna berätta om gråt och försoning, om utlevd lusta och begånget våld, om skratt, om vardag, om leverne. Detta ger också en särskild grundförutsättning för tapetkonstens estetiska spännvidd. För en tapet ska gå att leva med, vinter som vår, i sorg och i glädje, när åskan går och vid saftkalaset, varenda dag ut och in – tills man en dag tapetserar om. Eller målar över.Detta innebär att en tapet kanske inte ska vara som en halsbrytande skulptur eller som den snyggaste i klassen, utan mer som en god vän, som ser lite trevlig ut, som inte skriker, som vinner i längden för att den inte stör. Här finns väl en förklaring till tapethistoriens närapå döda perioder, då människor känt att minsta lilla mönster är för mycket. Ge mig vitt! Bara vitt! Så ropade 1990-talet. En liknande epok infann sig kring 1960, då miljontals rullar i grå nyanser trycktes. På 30-talet slog gröttapeten igenom – ett mode som varit helt otänkbart fem år tidigare: Grundelement var blek beige och oformlig struktur. Här syns också något av tapetkonstens ödmjukhet. En mönsterritares namn är sällan känt; tapetstjärnorna är få medan mönstren är myriader. De liknar virus och ingen kan veta hur länge de funnits och hur långt ifrån och på vilka vägar de tagit sig fram, överlevt och blivit hemtama likt husdjur. Skaparen av tapeternas mönster är ingen enskild – snarare tycks människan underordnad tapeterna.Nils Markus Karlssonkultur- och tapetarbetare

Varför landar västerländska diskussioner om AI i det religiösa? Göran Sommardal söker sig till Ostasien för en mer nykter bild av vad vi håller på att skapa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje gång tankeböljorna börjar slå mot stränderna på de svenska kultursidorna och stormen som sägs ha framkallat ordsvallet är det föreställda hotet eller det tvetydiga löftet från AI – artificiell intelligens, då förvandlas jag själv – som genom ett gammal- dags trollslag – till en hårdhudad intelligensaristokrat.Är det den nya Apokalypsen som förebådas? Nån av Guds änglar som bakom kulisserna stöter i sin förment intelligenta basun? Eller bara ett medialt moderniserat flagellanttåg som drar förbi?Självutnämnda ”framtidsexperter” dyker upp och varnar för mänsklighetens före­stå­en­de förintelse och i allehanda intressegruppers namn föreställer man sig den ound­vikliga mänskliga marschen upp till den av intelligenta robotor administrerade galg­backen. En konstnär har redan ställt ut sina förmodligen intelligenta samlag med en AI-sex­docka och en ansenlig samling tech-giganter samlar sig till ett upprop för ett morato­rium för allt vidare macklande med vad det nu än var som skulle förkroppsliga vår slut­giltiga Ne­mesis. Åtminstone i sex månader.Inte ens AI-forskaren Max Tegmark lyckades åstadkomma annat än att kratsa schablonerna ur asken och in i elden i sitt sommarprat. Tegmarks egen i grunden pessimistiska men aldrig uppgivna utgångspunkt tycks vara att AI verkligen är smartare än vi, och snabbt skulle bli det i ännu högre grad. Kunde räkna fortare och exaktare, kunde memorera oändligt mycket mer och iordningsställa sina minnesdata i enlighet med smartare algoritmer. Och den kan inte bara lära sig allt det vi ställer till dess förfog­ande utan förmådde också lära sig sådant den ”själv ville” veta och därmed skapa sin egen överlägsna intel­ligens. Jag förstod Tegmarks tanke som att AI i någon mening ytterst skulle kunna göra sig obe­roende av oss.Men lider då inte en sådan tanke i sin tur av det filosoferna skulle kalla en contradictio in subjecto – motstridiga villkor? Nämligen, att vi med vår underlägsna intelligens, som är en av utgångspunkterna för resonemanget, meningsfullt skulle kunna reflektera över en förutsatt överlägsen intelligens. Vore det inte logiskt detsamma som att tänka sig att en underlägsen hund skulle kunna föreställa sig exakt den överlägsenhet, som gör att män­niskan behärskar hunden. Utan att kunna göra något åt det.Tegmark gör på något ställe just den liknelsen, att AI:n kunde tänkas behålla och bevara människan, om inte för något annat, utom just som ett trevligt husdjur, fastän den inte dög något särskilt omistligt till.Bakom en sådan tankefigur anar jag den urgamla kategoriska teogonin. Och Tegmark är ju inte för inte både fysiker och kosmolog. Dvs. han drabbas av den oundvikliga skymten av ett högre väsen, vare det sedan ont eller gott, men som oundvikligen dyker upp vid horisonten när vi saktmodiga människobarn inte vet vad vi ska ta oss till.Här någonstans börjar jag misstänka att det är vårt sätt att tänka och tala om den arti­ficiella intelligensen, som piskar upp vår oro.Men tänk om vi drar gränsen inte mellan oss och maskinerna utan mellan oss och na­turen. Om vi tänker den stora gränsen som kineser och japaner och koreaner gör, mellan den människogjorda vishetsförmågan |人工智能 som är vad AI, artificiell in­telligens, ju orda­grant etymologiskt betyder, OCH det stora spontana |大自然, det som betecknar na­turen. I stället för att betona det ”artificiella”, det ”konstgjorda”, och det skrämmande snobbiga ”intelligens”, så hasplar kinesiskan och japanskan och koreanskan helt enkelt ur sig en klädsammare pragmatisk sida av framtiden.Utan att ta till det apokalyptiska trollslaget hamnar vi då själva bland maskinerna och maskinerna bland oss. Och varken de intelligenta maskinerna eller vi kommer ju att övervinna naturlagarna. Och den artificiella intelligensen kan aldrig bli mer omänsklig än vad vi själva kan tänkas vara.Säkerligen har det också att göra med att det historiografiskt besatta Ostasien föreställer sig att utvecklingen av AI inte på minsta vis skulle försiggå i religionshistorien, vilket är den plats där den mesta science fiction från Västvärlden förr eller senare mynnar ut. Utan i stället ut­spe­las som ett siffertyst fortskridande genom matematikens historia.Den kinesiske matematikern Wu Wenjun – känd för att ha skapat Wu-metoden och Wu-formeln med tillämpning inom algebraisk topologi – har beskrivit utvecklingen inom AI som en fortgående mekanisering av matematiken, som tidigare funnits i teorin – utveck­lad av en följd av matematiker som Leibniz, Hilbert, Gödel till Tarski och Quine och vi­dare, men att det är först i och med den hypersnabba behandlingen av det statistiska materialet, som kvantumberäkningen innebär, vilket har gjort det möjligt att tillämpa den matematiska kunskapen i sin fulla potential. Så här storvulet mänskligt har Wu sam­manfattat sin matematiska syn på AI – den människogjorda vishetsförmågan: ”Pro­gra­m­men för artificiell intelligens skrivs av mig, ett efter ett, och varje instruktion är en hand­ling som måste utföras mekaniskt, den har ingen intelligens alls. Den så kallade ar­ti­fi­ciella intelligensen innebär ett mekaniskt utförande av mänskliga tankeprocesser, inte en dator med intelligens.”Men usch! hur avskräckande tråkig ter sig inte en sådan verklighet, där den svår­be­grip­liga maskinintelligensen föreställs göra det möjligt för oss att behärska världen. Och hur mycket mer fantasifullt rysansvärd ter sig inte mardrömmen om en ny härskarklass av stålblanka kreatur som håller universum i sina övermänskliga klor och tyglar och samti­digt hotar att göra oss mänskliga parvlar och tösabitar såväl maktlösa som arbetslösa.Att ett sådant väsen i vårt ufo-iserade tankeuniversum skulle anta formen av en över­läg­sen intelligens är knappast mindblowing. Jag minns fortfarande sidorepliken från ett nummer av Marvel Comics från 70-talet: The Fantastic Four, där en av alla mänsklig­het­ens fantasilösa förgörare dyker upp: ”From beyond the Stars shall come the Over-mind, and he shall crush the Universe.”Hur nära till hands ligger då inte den tankspridda föreställningen att en AI slutgiltigt tar makten och skulle uppenbara sig nedstigande ur ett jättelikt skimrande flygande tefat på Times Square, och allra helst i parallella uppenbarelser samtidigt på Röda Torget och torget vid Den himmelska friden port. För att verifiera sitt herravälde över oss ”under­lings”: the puny humans.Göran Sommardalpoet, kritiker och översättare från kinesiska Litteratur中国人工智能简史|En kortfattad historia över kinesisk AI. 人民邮电出版社, 2023.Wu Wen-tsun: Mathematics Mechanization: mechanical Geometry Theorem-Proving, Mechanical Geometry Problem-Solving and Polynomial Equations-Solving (Mathematics and Its Applications), December 31, 1999, Springer.Wu Wen-tsün: Mechanical theorem proving in geometries : basic principles, Wien; Springer-Vlg, cop. 1994

Att kris leder till utveckling har blivit kulturell norm. Men vad händer om man blir allvarligt sjuk och förblir densamma? Maria Andersson Vogel funderar i ljuset av sin egen cancer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ingen som hör detta har väl undgått det gamla påståendet att det kinesiska tecknet för kris är det samma som det för möjlighet. Även om denna beskrivning är milt sagt tveksam har vi alla hört berättelserna. De om människor som ställs inför stora påfrestande skeenden i sina liv och som följd gör livsförändringar till det bättre. De säger äntligen upp sig från det jobb de sedan länge tröttnat på, de lämnar den dysfunktionella relationen eller förverkligar den gamla drömmen att flytta ut på landet.Kopplingen mellan kris och möjlighet tycks ha blivit en nästan självklar förväntan. När vi genomlider en svår period kommer vi också att förbättras. Vi förändras som personer, ser saker klarare, vi vet nu bättre vad livet är. Psykiatrikern Johan Cullberg beskriver i sin klassiska bok ”Kris och utveckling” hur kriser i ett mänskligt liv är en förutsättning för mognad. Mognad, betonar Cullberg, betyder inte nödvändigtvis styrka och förmåga att njuta av livet, men det innebär kunskap och insikt om detta fortsatta liv.När jag blev diagnostiserad med bröstcancer upplevde jag först något liknande. Det var som att livet blixtbelystes. Det som var viktigt syntes tydligt medan det oviktiga försvann i skuggorna. Jag upplevde så starkt att denna erfarenhet skulle förändra mig för alltid. Jag skulle aldrig mer bli densamma.Men efter operation och återhämtning kom beskedet att det även skulle bli cellgifter. Det där blixtbelysta undantagstillståndet sträckte nu ut sig över månader istället för veckor. Månader av illamående, trötthet, yrsel, muskelvärk. Den existentiella upplevelsen av allvarlig sjukdom bleknar inför den rent kroppsliga erfarenheten. Kropp, så mycket kropp. Sjukdom är så mycket kropp. Visst är det också, oavbrutet, en existentiell händelse att bli allvarligt sjuk. Men det är som att den innebörden är svår att hålla fast vid när kroppen tar all uppmärksamhet.Och de stunder jag kommer upp till ytan igen, i pauserna mellan behandlingarna, då är jag till min besvikelse precis samma person som innan. Ingen storslagen insikt om vad som verkligen är viktigt, utan samma vardagliga neuroser, irriationer och triviala konflikter som innan upptar mitt medvetande. Är det inte sant, att kris leder till utveckling, eller är det jag som inte är tillräckligt bra på det? Jag får prestationsångest (bredvid alla andra små neuroser). Kristina Sandberg skrev en hel roman om sin cancerbehandling, jag tittar på tv-serier. Saknar jag det som krävs för att utvecklas? Underförstått till det bättre, krisens utveckling i detta narrativ är aldrig någonsin till det sämre.Forskningen om huruvida vi kan förändra vår personlighet eller inte tycks ge kluvna svar. I en artikel i Svenska Dagbladet läser jag att även om stora delar av vår personlighet beror på genetik och miljö påverkas en inte oansenlig del av slumpen. Händelser som inte går att förutse men som potentiellt kan ha mycket stor effekt. Jag antar att min bröstcancer rent teoretiskt faller in under denna kategori, i synnerhet som mina gener inte talat för någon omfattande risk för denna sjukdom. Samtidigt hävdas det från vissa håll att påståendet att personligheten bestäms av våra gener är meningslöst. Att något finns inskrivet i vårt DNA betyder inte att vi är fast med det, och studier visar hur människors personligheter faktiskt förändras över tid. Och vill vi förändras talar forskning för att det är möjligt. Människor som genomgått terapi uppvisar stora och bestående förändringar avseende exempelvis känslomässig stabilitet. Andra fo  rskare är mer skeptiska och menar att det handlar om att människor lär sig tekniker snarare än att deras personligheter förändras.Den österrikiske psykiatrikern Viktor E. Frankl ska ha sagt att ”Då vi inte längre kan förändra en situation så tvingas vi till att förändra oss själva.” Att drabbas av allvarlig sjukdom är sannerligen en situation man saknar kontroll över. Frågan är hur länge förändringen av sig själv håller i sig. Jag får ett samtal från en kollega som vill höra hur jag mår. Hon har själv genomgått samma sak och säger krasst att erfarenheten inte gör en till en annan människa. ”Man blir inte mer ädel av att ha drabbats av cancer och överleva.” Hon får stöd av longitudinella studier som visar att livsomvälvande händelser, kriser så som allvarlig sjukdom, inte påverkar personligheten mer än tillfälligt. Trots min känsla av att jag aldrig mer skulle bli densamma, som jag så kraftigt upplevde de första veckorna efter min cancerdiagnos, tycks forskningen mena att känslan klingar av och att man återgår till status quo. Till samma gamla neuroser som innan.Så vad är det jag hoppas på, vad handlade den där starka känslan om? Kanske är det så enkelt som att svåra livssituationer behöver kännas meningsfulla för att man ska orka genomleva dem. Om jag inte kommer ut på andra sidan av detta som en förändrad och bättre person, då var det en helt igenom meningslös händelse. Och den insikten är tung att bära. I ett avsnitt i boken ”Hagitude” berättar den brittiska psykologen och mytkännaren Sharon Blackie om sin egen erfarenhet av att diagnosticeras med allvarlig cancer, och resan genom en påfrestande behandling till ett tillfrisknande. Vid ett tillfälle ser hon en film där en av rollfigurerna som genomgått något liknande konstaterar att nu var allting äntligen som vanligt igen. Detta gör Blackie så arg att hon skriker åt tv:n: Det är inte meningen att man ska genomgå en sådan upplevelse oförändrad!Jag längtar efter det liv jag levde innan, då min kropp orkade och mitt psyke orkade. Då kaffet smakade gott, mitt hår växte och jag hade energi och lust att träffa mina vänner. Samtidigt vill jag att Blackie ska ha rätt, jag vill känna mig på djupet förändrad av denna erfarenhet. ”Jag vill att allt ska bli som vanligt och ändå är det det som jag fruktar mest”, som Bob Hund sjunger.Och på ett sätt är jag kanske förändrad, även om jag inte är säker på att det är till det bättre. För vad som är påtagligt annorlunda är att min dödlighet har gått från att vara en intellektuell insikt till en kroppsligt känd vetskap, blivit en levd erfarenhet. Fram tills dess att döden inträffar verkar det dock i nte bättre än att det är denna min kropp och dessa mina neuroser jag har sällskap av. Mitt eget status quo.En bekant skriver på sociala medier om sin frustration över att istället för utveckling hela tiden återupptäcka samma gamla mönster och begränsningar hos sig själv. Och jag tänker att vi alla är lurade av dessa föreställningar om förändring, förnyelse, förbättring. Att vi istället är utelämnade till att ständigt upptäcka samma gamla bråte. För är det något jag lärt mig av min kris så är det detta: man kan inte fly sig själv. Kanske kan man kalla det för utveckling.Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete

En gång sågs husen som magiska, idag gör vi bostadskarriär. Vad går förlorat i utvecklingen? Vincent Flink Amble-Naess funderar över frågan medan han tar oss med till en medeltida fransk bondby. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2023-02-27.När jag sluter ögonen och tänker tillbaka, framstår mitt barndomshem som vore det beläget i en sagovärld. Jag minns den vita kakelugnen, fönstret i burspråket och det svala stengolvet i köket. Alldeles tydligt minns jag också vårt trapphus, som var mejslat i kalksten och innehöll koraller och avlånga snäckskal. När vi återvände från en middag och jag pendlade mellan sömn och vakenhet i min mammas famn, verkade fossilen nästan ha satts i rörelse, liksom burna på vågor från urtiden.Om en vuxen hade berättat för mig då, att vårt hus hade en själ som skulle överleva oss alla, hade jag betraktat det som en självklarhet.Kanske är det lätt att avfärda det som en föreställning som hör barndomen till. Men kanske ändå inte.Storinkvisitorn Jacques Fournier var under början 1300-talet biskop i den sydfranska staden Pamiers. Senare skulle han bli påve i Avignon under namnet Benedictus XII, men det låg ännu långt in i framtiden. Som ung man ledde han inkvisitionen i den lilla byn Montaillou i Occitanien. Och hans still var verkligen inkvisitorisk. Till skillnad från sina yrkesbröder tillgrep han tortyrredskapen bara i yttersta nödfall. Istället utsattes hans offer för en serie extremt detaljerade korsförhör. Utfrågningarna rörde alltifrån teologi till sexualitet, lantbruk och djurhållning. Metoden var inte olik den Sokrates hade tillämpat i sina samtal med atenarna.Fourniers syfte var att kartlägga en sekt av albigenser som utmanade den katolska läran. Det ryktades att bönderna hade övergett monoteismen, och blivit övertygade om att världen var ett slagfält mellan ljus och mörker. Genom inkvisitorns utfrågningar framträdde sakta men säkert en bild av lokalinvånarnas mycket säregna föreställningsvärldar. Inte minst deras syn på sina bostäder var av intresse.Man bör hålla i minnet att bybornas yttranden var vittnesmål som avlades inför en fientlig domstol. Av det som sades mellan skål och vägg finns nästan ingenting bevarat. Liksom senare tiders väckelserörelser var det nämligen i just hemmen som gudstjänsterna ägde rum. De troende samlades i köken, kring eldarna och på jordgolven. Där tog de varandra i händerna och viskade sina trosbekännelser om världsalltets delning mellan godhet och ondska. Det var också där de fick veta att det skulle komma en dag då slutstriden skulle stå, och de rättrogna skulle vara kallade att ta till vapen mot mörkret och mot den ogenomträngliga natten.Kanske bidrog dessa predikningar till albigensernas syn på sina hus som magiska. De byggnader som inhyser så ödesmättade förkunnelser måste trots allt upplevas som ganska speciella.Kunskapen om livet i den lilla byn har nått världen genom historikern Emanuel le Roy Laduries klassiska studie ”Montaillou. En fransk bondby”. Boken är baserad på de domstolsprotokoll som fördes av Fournier under inkvisitionstiden. Ett av dokumenten rör en kvinna vid namn Madame Garaudy. I sitt vittnesmål beskriver hon hur irrlärorna spred sig som en pest mellan husen. När idéerna väl hade fått fäste, tänkte hon sig, satte de sig bokstavligt talat i väggarna. Därefter gick de inte bort på åtminstone fyra generationer. Byborna i Montaillou talade om lojala hus, om svekfulla hus, om troende hus och om kätterska. Det var ingen metafor, eller åtminstone inte bara. Mycket tyder på att själva byggnaden ansågs vara magisk eller på något vis besjälad. I en arvstvist beskrivs familjens stuga som ”en fortsättning på den avlidne herrens person” och till och med som ”den verklige herren över de tillgångar som utgör arvet”. Därtill var det inte ovanligt att delar av familjeöverhuvudets lik inkorporerades i byggnaden. Naglar och hår petades in mellan plankorna eller blandades i det klenbruk som bildade väggarna i de förmögna familjernas bostäder.Trots att byggnaden var så viktig för byborna har forskningen visat att priset på ett nybyggt hus var extremt lågt. Anledningen torde ha varit en bristande efterfrågan. Till skillnad från på vår egen bostadsmarknad, hörde det nämligen till ovanligheterna att en människa bytte bostad.I en häpnadsväckande passage av le Roy Laduries bok beskrivs hur myndigheterna bestraffade ett hus som hade brutit mot reglerna: Inte invånarna, alltså, utan själva fastigheten. En lösmynt kvinna kikade in genom en springa i dörren till sin granne och fick där syn på den kätterska predikanten Pierre Authié som höll en hemlig mässa. Efter att hon angivit honom gjorde man omedelbart slag i saken. Huset där Authié hade predikat brändes ned till grunden. Om man inte renade platsen med eld, uppgav en av bönderna, riskerade man att irrlärorna hoppade som loppor till de intilliggande husen.Bybornas uppfattningar om sina bostäder framstår som bisarra för den moderna läsaren. Men kanske beror det delvis på att vi har blivit förhärdade. Marknadens realiteter har fått oss att betrakta våra bostäder inte i första hand som hem, utan som varor att köpa och sälja för pengar. Med tanke på urbaniseringen och befolkningsökningen, är det svårt att föreställa sig hur det skulle kunna förhålla sig annorlunda. Men det förändrar inte faktumet att det vid sidan om fördelarna – att fler människor får någonstans att bo – också kan finnas vissa nackdelar. Ett exempel är just denna instrumentella uppfattning av hemmet, en uppfattning som reflekteras i ett modeord som ”bostadskarriär”.Under arbetet med den här essän var jag en eftermiddag ute och promenerade i närheten av mitt barndomshem, i skuggan av Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Av en händelse stod ytterdörren till byggnaden öppen. Jag stannade ett ögonblick och såg in. Porten var mindre än vad jag mindes den som. Dessutom var trapphuset ostädat och taklampan flimrade på ett sätt som ingav misstankar om dålig ekonomi i föreningen. Trots dessa prosaiska inslag var det något särskilt över platsen. Kanske hade jag sovit för lite, eller också berodde det på att jag hade hoppat över frukosten, men på något sätt fick jag för mig att jag hörde hemma där och att det var nästan brottsligt att jag hade flyttat därifrån.Den där tanken skakade jag naturligtvis av mig så snart jag gick vidare. Jag är egentligen inte en vidskeplig person. Inte egentligen. Men ibland tänker jag mig ändå att det är just barnets syn på världen som en förtrollad eller magisk plats, som är den mest naturliga för oss. Kanske, tänker jag mig, kan hela vår uppväxt ses som en rekapitulering av idéhistorien.När vi är små är allting dunkelt. En eld brinner i natten och kastar långa skuggor över väggarna. Lågorna fladdrar och barnet tycker sig ana en själ bakom rörelsen. Så kommer upplysningen, solen stiger och skuggorna bleknar. Och visst ser man världen lite klarare. Men kanske blir man också bländad.Vincent Flinck Amble-Naess, frilansskribent och läkareLitteraturEmmanuel Le Roy Ladurie: Montaillou – en fransk bondby 1294–1324. Översättare: Jan Stolpe. Natur & kultur, 2019.