OBS: Radioessän

Översättare betraktas nog av många som en viktig med harmlös yrkeskår, utan större våldspotential. Men hur är det egentligen med den saken? Amanda Svensson synar yrkets historia och praktik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2023-03-16.Att försöka kommunicera på ett språk man inte riktigt behärskar kan kännas som att göra våld på sig själv. Alla som har flyttat till ett nytt land, eller bara försökt flirta med en främling på semestern, vet det. Hur liten och dum man kan känna sig, som en förkrympt version av den man verkligen är. Om situationen är tillräckligt allvarlig och språkförbistringen tillräckligt grov känner man sig kanske till och med maktlös.Språk är makt, och makten har alltid varit beroende av språket. Närmare bestämt har makten alltid varit beroende av språken, i plural. När de europeiska kolonialmakterna påbörjade sin kapplöpning om att lägga resten av världen under sig var språkförbistringen inte sällan ett problem. De budskap man kan kommunicera med enbart vapen och våld är trots allt begränsade – för att bygga ett imperium måste man kunna kommunicera verbalt med sina tänkta undersåtar. Kolonialmakterna var kort sagt beroende av tolkar, översättare och språklärare för att omsätta sitt våld till verklig makt.Idag betraktar de flesta antagligen översättarkåren som en harmlös och fredlig yrkesgrupp, helt utan våldspotential. Översättning är, till skillnad från exempelvis vapenexport eller riskkapitalförvaltning, en verksamhet med en alltigenom god aura. Översättning och tolkning sägs föra människor och kulturer närmare varandra, öppna dörrar och möjliggöra samarbete. Allt det är sant. Liksom det är sant att de flesta, för att inte säga alla, översättare drivs av en djup kärlek till språk och kommunikation. Men historien visar             oss att översättningen inte per definition är något gott – den kan också användas i exploateringens, erövringens och krigföringens tjänst. Och kanske är det inte bara dessa destruktiva användningsområden som gör översättning till en potentiellt brutal verksamhet. Kanske ligger det också ett latent våld inbäddat i själva översättningsakten.I författaren och översättaren Rebecca F. Kuangs fantasyroman ”Babel” är det en översättarelit i den viktorianska erans Oxford som har fått det brittiska imperiets hjul att börja rulla. Man har nämligen upptäckt att det finns en kraft i spänningen mellan olika språk, lika potent och världsomvälvande som förbränningsmotorn eller ångmaskinen. En kraft alstrad av det som obönhörligen går förlorat i översättningen, alla de borttappade nyanserna eller förvrängda etymologiska sambanden, en kraft som går att utnyttja med hjälp av så kallat ”silverarbete”. På ena sidan av en silvertacka skriver man ett ord på ett språk, på den andra sidan ett besläktat ord på ett annat språk, där betydelsen är aningen annorlunda. Så laddas silvertackan med en magisk kraft, men bara om den som gör inskriptionen fullt ut behärskar och förstår de båda språken. Konsekvensen av detta är förstås att det brittiska imperiet behöver översättare – och helst från de länder och språkområden som de önskar lägga under sig. Kinesiska, indiska och västafrikanska ungdomar behöver värvas, drillas och stöpas om till trogna brittiska undersåtar, väloljade kuggar i det imperialistiska maskineriet. Så blir dessa ungdomar och deras modersmål ett slags resurs, något som utvinns i den utvinningsekonomi de själva är med om att upprätthålla.Kuang, som själv är översättare och därtill doktor i Kinastudier vid både Oxford och Cambridge, är minst lika intresserad av våld som hon är av etymologi och översättningsteori. Romanens grundpremiss – att översättning är ett slags magi – kan tyckas romantisk, men är snarare motsatsen. Det är kallhamrad pragmatism och snöd ekonomisk vinning som har fått översättning att växa fram som praktik och forskningsfält. Samma pragmatism präglar till stor del översättarens verklighet. En perfekt översättning existerar inte. Dimensioner går alltid förlorade, andra tillkommer. Det är ett slags nödvändigt våld, men ett våld likafullt.Som översättare är man inte bortskämd med att spela huvudrollen i storslagna fantasyberättelser om kampen mellan gott och ont. Men nog har man känt den där våldsamma kraften, spänningen som kan uppstå när man inte riktigt når fram från det ena språket till det andra? Frustrationen, men också känslan av att det finns något nästan, ja, magiskt i det mänskliga språkets mångfald och undflyende natur? Det där som skimrar mellan två nästan, men inte helt, identiska begrepp – säg något så enkelt som svenskans ’söt’ och engelskans ’sweet’ – vad är det egentligen? Är det kanske det adamitiska urspråket vi skymtar där, det där som påstås ha talats före Babels torn, då alla människor på hela jorden förstod varandra utan problem? Då ingen behövde göra våld på sig själv genom att försöka kommunicera på ett språk som inte är djupt förankrat i den egna kroppen?Något verkligt urspråk har förstås aldrig funnits, och en hundraprocentig förståelse är mer än man kan hoppas på ens mellan människor som talar samma språk. Varje människa är en ö, och allt det där. Att vara en ö behöver å andra sidan inte hindra en från att hysa en längtan efter erövring och expansion – man kan exempelvis notera att engelskan, ett språk som faktiskt uppstod på en relativt liten ö i Nordatlanten, inom loppet av några hundra år tagit över världen och blivit så nära ett lingua franca som vi någonsin varit i människans historia. Parallellt har världens talade språk stadigt minskat i antal. Att kolonialismen i sin ursprungliga form är en överstånden epok hjälper föga – engelskan har blivit ett skrällande, självspelande piano vars musik dränker fler och fler av världens mindre högljudda språk. Det är ingen olyckshändelse i arbetet, utan var en integrerad del av det koloniala projektet. Jamaica Kincaid skriver, bland annat i romanen ”Lucy”, om det barocka i att alla skolbarn i det brittiska samväldet skulle lära sig William Wordsworths dikter om påskliljor, trots att väldigt få någonsin skulle komma i närheten av en sådan blomma. I Abdulrazak Gurnahs ”Efterliv” ska den unge soldaten Hamza ’civiliseras’ genom att lära sig kolonialmaktens språk, tyska, så väl att han kan läsa Schiller. Så befäste man vissa språks överhöghet. Ett annat sätt att säga: vissa folks överhöghet.Mycket gick helt klart förlorat i den översättningen. Människors lika värde och egenmakt, framför allt. Kolonialismen var en våldsam, destruktiv kraft, men den var inte oundviklig. Översättare, tolkar, språklärare och andra spelade en roll i den utvecklingen. Eftersom språk är makt, och makten är sängkamrat med våldet. Och även den stillsamma romanöversättaren på sin kammare är en del av denna våldsamma tradition, vare sig hon vill det eller ej. Kanske är det därför som drömmen om ett urspråk fortfarande lever kvar. Drömmen om ett språk, bortom orden – låt oss kalla det ett mänsklighetens språk.Amanda Svensson, författare och översättareLitteraturRebecca F Kuang: Babel: Or the Necessity of Violence: An Arcane History of the Oxford Translators' Revolution. Harper Voyager, 2022.Abdulrazak Gurnah: Efterliv. Översättning: Helena Hansson. Albert Bonniers förlag, 2021.Jamaica Kincaid: Lucy. Översättning: Lena Fagerström. Bokförlaget Tranan, 2017.

Dagens forskningsprojekt är ofta strängt budgeterade, rollerna tydligt fördelade och vanligtvis överlever alla vetenskapsmän. Fredrik Sjöberg berättar om en expedition där det gick på ett annat sätt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När amerikanska örlogsfartyg i Röda havet, efter årsskiftet 2024, började skjuta kryssningsrobotar av typen Tomahawk mot huthirebellerna i Jemen mindes jag i tur och ordning tre böcker. Först romanen ”Om kriget kommer,” tryckt 1971 men strax indragen och makulerad på grund av att författaren, den unge debutanten Jan Guillou, hade utmålat en israelisk landsfader som krigsförbrytare. Boksamlarna säger att bara 25 exemplar av originalutgåvan undkom papperskvarnen. Hur som helst, boken är sällsynt.Därifrån var steget inte långt. Sålunda mindes jag även den svenska tryckfrihetens pionjär, naturforskaren och filosofen Peter Forsskål, vars brandfackla ”Tankar om borgerliga friheten”, tryckt 1759, också den blev indragen och makulerad. Pamfletten slank igenom censuren, men maktspelarna i landets ledning anade oråd och beordrade Forsskåls mentor Carl von Linné att förstöra alla exemplar. Därför blev denna traktat ovanlig nog för att hålla generationer av bibliofiler på gott humör. En av liberalismens kanoniska källskrifter, väldigt svår att komma över.Unga författare som är styva i korken är förstås intressant i sig, men det var inte det som satte fart på mina tankebanor, utan det faktum att Peter Forsskål ett par år efter skandalen i Uppsala reste med en dansk expedition till Jemen, av alla ställen, där han dog 31 år gammal, sommaren 1763. När missilerna dånade fram över den jemenitiska öknen kunde jag alltså inte undgå att påminnas om en annan klassiker, en makalös skildring av den där fördömda expeditionen: ”Det lyckliga Arabien” av den danske författaren Thorkild Hansen. Den boken är inte ovanlig; sedan den gavs ut 1962 kommer den i ständigt nya upplagor, också på svenska, i översättning av Olof Hoffsten. Att läsa den är ett äventyr.Det här var på den tiden kungahusen tävlade om att slösa pengar på kulturpolitik och vetenskap. Den danske kungen Fredrik V var visserligen försupen, och landets finanser var inte direkt lysande, men han var ändå på hugget när idén dök upp: en expedition till Arabia felix, Det lyckliga Arabien, som landet oklar anledning kallades ända sedan romartiden. Där hade ingen vettig människa någonsin varit, så nu skulle man resa dit för att rita kartor, kopiera handskrifter, bekanta sig med folket och beskriva områdets i allt väsentligt okända fauna och flora, särskilt alla de djur och växter som nämns i Bibeln.Sex man rekryterades. En läkare, en tecknare och en betjänt kan vi för dagen lämna därhän. De tre andra är betydligt intressantare. Den danske teologen och språkforskaren von Haven såg sig som expeditionens ledare, men den självtänkande Forsskål krävde jämlikhet. Så kom det sig att von Haven och Forsskål hatade varandra från dag ett; de hade inte kommit längre än till Marseilles förrän dansken bad svensken att kyssa honom i röven, vilket redan på den tiden ansågs vara en opassande uppmaning. Ja, och på den vägen var det. Inte så konstigt kanske att expeditionens sjätte deltagare höll en ganska låg profil. Ändå var det han som till sist blev den klarast lysande stjärnan, delvis på grund av att han var den ende som överlevde.Han hette Carsten Niebuhr, en obemärkt matematiker från de nordtyska sankmarkerna i kurfurstendömet Hannover. Han och Forsskål var expeditionens ojämförligt flitigaste observatörer. Båda lärde sig tala flytande arabiska och de kunde konsten att genom förhandlingar utverka fri lejd i laglöst land. Efter uppehåll i Konstantinopel och Kairo seglade de sex männen från Suez till Jeddah i nuvarande Saudiarabien och därifrån vidare på Röda havet ner till Arabia felix, landet som nu heter Jemen. De kom dit på nyåret 1763, efter att ha varit på resande fot i två år. Alla drabbades av malaria, som de trodde var förkylning, och eftersom resan inte var en picknick för veklingar stångade man sig vidare.Hansen återberättar hela detta äventyr med en så marknära prosa att läsaren verkligen känner kamelkaravanernas fräna doft under solen, sanden i ögonen, konflikternas hetta, rädslan, tristessen och den kortvariga lyckan i bergen, där staden Sanaa med sina palats och milda aristokrater tronade som en lustgård högt över ett land av idel umbäranden och rövarband, som vore Arabien allt annat än lyckligt. Landets egendomliga namn visade sig förresten vara ett gammalt missförstånd. Det finns över huvud taget inga lyckliga länder, bara människors lycka, vanligen kortvarig.von Haven dog först, på försommaren det året, och snart gick Forsskål samma väg, det var nära hamnstaden Mokka, varifrån de fyra kvarvarande männen räddade sig undan låglandets mördande klimat, på en kaffehandlares fartyg med destination Bombay. Tecknaren och betjänten dog båda ombord, och på indisk mark, slutligen, utandades läkaren sin sista suck. Ensam kvar stod en kortvuxen men seg matematiker från kurfurstendömet Hannover. Nu var det upp till honom att rädda åt eftervärlden expeditionens rikhaltiga uppteckningar, kartböcker och naturaliesamlingar.Mot alla odds lyckades han skeppa hem nästan alltihop. Och inte nog med det, han lyckades ta sig hem själv. Det tog tre år. Han reste först sjövägen från Bombay till Basra i nuvarande Irak, där han försvann. Hemma i Danmark trodde man att också han var död, men han red i maklig takt norrut under täcknamnet Abdallah, över Bagdad, Erbil, Mosul, Diyarbakir och så ner från bergen till Aleppo nära Medelhavet. Ett tag red han i en karavan med 30 judar. Toleransen var förvånansvärt hög på den tiden; folk fick väl tro på vad de ville och missionärer ansågs inte sällan som ganska löjliga figurer.Niebuhr gjorde sig ingen brådska. När han ändå var i krokarna ville han passa på att besöka Damaskus och Jerusalem, Cypern också för den delen, och överallt ritade han kartor, dokumenterade ruinstäder, kopierade kilskrift och liknande kråkfötter – outtröttlig. Han hade kunnat segla hem från Syrien, men det ville han inte, och åter i Konstantinopel stod han inför valet mellan de säkra vägarna genom Västeuropa och de österut. Han valde de senare och pallrade sig hemåt på hästryggen via Bukarest, Lviv och Warszawa. När Carsten Niebuhr efter sex år återkom till Köpenhamn var expeditionen i stort sett bortglömd. Han blev mycket gammal.I Uppsala satt en bedrövad Linné. Peter Forsskål hade vad som krävdes för att axla mästarens mantel. En genial naturforskare. Nu fick han i alla fall en växt uppkallad efter sig, en egyptisk brännässla vars latinska beskrivning i översättning lyder: hårdnackad, vild, envis, kantig. Styv i korken var bara förnamnet.Tilläggas bör att den danska expeditionen till det numera inte fullt lika lyckliga Arabien, omräknat i dagens penningvärde, kostade i runda slängar tio miljoner kronor. För de pengarna får man inte ens en halv kryssningsrobot av typen Tomahawk.Fredrik Sjöbergförfattare och biologLitteraturThorkild Hansen. Det lyckliga Arabien. En forskningsfärd 1761–1767. Översättning: Olof Hoffsten. Bokförlaget Daidalos, 2023.

Känn dig själv! lydde en av antikens viktigaste livsvisdomar. Men frågan om hur man lyckas med det, är mer komplicerad. Michael Azar försöker fästa jaget med blicken, inifrån och utifrån. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Människan kommer alltid för sent till sig själv. Hon upptäcker att hon lever först när hennes liv redan hunnit veckla ut sig och ta form.Eller för att låna en formulering av den belgisk-franska författaren Marguerite Yourcenar: en människas verkliga födelsestund är inte den dag då hon slungas ut i världen, utan det ögonblick då hon för första gången riktar en klar och medveten blick på sig själv.Men hur går denna upptäckt till? Vad är det som får ett jag att på allvar vända blicken mot sig självt? Och hur ska vi förstå den gåtfulla förmåga som kallas självmedvetande och som alltid framhållits som människans adelsmärke?  I Marguerite Yourcenars roman om den romerske kejsaren Hadrianus, från 1951, brottas det mäktiga imperiets härskare med just denna fråga. Hur fångar jag, undrar Hadrianus, på bästa sätt mitt eget jag?Kejsaren tänker sig att det finns två huvudsakliga sätt att gå till väga.Å ena sidan kan han försöka stiga ned i sig själv, att vara så nära sig själv som möjligt. Här är målet med andra ord att betrakta sig själv inifrån, att smälta samman med det inre flödet av minnen, tankar och känslor. Jaget erövrar sig självt genom att bli ett med allt som bebor det.Hadrianus är inte ensam om denna introspektionens metod. Den var vanlig bland tidens filosofskolor och den återskallar också i senare tiders självbetraktelser – från Marcus Aurelius och Augustinus till Rousseau och Lars Norén.Å andra sidan kan kejsaren i stället försöka skåda sitt jag utifrån. Eller som han själv uttrycker det: i stället för den intima självnärvaron gäller det här att försöka gripa sig själv ”från en så stor höjd och på så stort avstånd som möjligt”.Yourcenar återkommer till denna objektifieringens kunskapsväg i flera av sina historiska berättelser. Så försöker till exempel huvudgestalten Zenon, i romanen ”Vishetens natt” från 1968, betrakta sitt eget jag på samma sätt som han ”räknar pulsslagen vid handleden eller andetagen under bröstkorgens hävningar”.Här uppnås verklig självkunskap först i den stund som man förmår studera sig själv på samma kyliga och distanserade sätt som man studerar vilket annat föremål som helst.De gamla grekernas uppmaning om att vi ska känna oss själva – Gnothi seauton! – är både vacker och viktig, men frågan om hur det egentligen ska gå till väntar fortfarande på sin lösning. Hur får man egentligen en varelse som på samma gång är subjekt och objekt, betraktare och betraktad, jag och själv, att sammanfalla? Är det alls möjligt för ett jag att blottlägga alla de krafter – historiska, biologiska och sociala – som verkar inom det?Eller är kanske tvärtom så att människan inte kan känna sig själv – åtminstone inte i den bemärkelse som det stolta ordet ”självmedvetande” ger sken av?Kejsar Hadrianus båda kunskapsvägar tycks i själva verket vila på antagandet att människan föds med en spegel i handen. Att hon så att säga på egen hand skulle kunna fästa blicken på sitt väsen. Som om människan inte var tvungen att först gå den mödosamma omvägen genom ett annat väsen för att få syn på sig själv.Man måste, om man så vill, skilja mellan självmedvetande – i bemärkelsen att jag vet att jag finns till – och självmedvetande i meningen att jag också vet vad eller rentav vem jag är. Frågan om vad eller vem jag är i mina egna ögon kan nämligen aldrig helt separeras från frågan om vad eller vem jag är i den andres ögon.Och det är inte minst därför som relationen till den andre aldrig kan vara okomplicerad. Den andre sitter inne på en hemlighet, säger Jean-Paul Sartre. Hemligheten om vem jag är.Jag försöker gripa mig själv som ett rent och fullbordat jag, som ett subjekt som samtidigt är ett objekt, inifrån och utifrån på en och samma gång – men för att göra detta måste jag förverkliga det omöjliga: att se mig själv sådan jag blir sedd genom den andres ögon.Eller rättare sagt: att se mig själv sådan jag blir sedd genom de andras ögon i pluralis, eftersom var och en har sitt särskilda perspektiv, sin unika blick och sitt specifika svar på frågan om vad och vem jag är.Det stackars jaget tycks med andra ord inte kunnat annat än att förirra sig i reflektionernas ändlösa spegelsal. I samma ögonblick som hon tror sig kunna gripa sitt jag, drar det sig undan för att i stället dyka upp någon annanstans. Människan kan aldrig bli ett med sig själv.Hur hon än gör kommer hon alltid för sent.På sätt och vis lever vi alla med risken att bli som den berömda dåren som var övertygad om att han var ett majskorn. Efter mycket om och men lyckades en läkare äntligen övertala honom om att han faktiskt var en människa. Han återfann så att säga sin mänsklighet först genom en annan människa.Men så kom den olyckliga dag, då han råkade se sig själv genom en hönas ögon – och blev som förlamad av skräck för att den skulle äta upp honom.Den förbryllade läkaren försökte återigen lugna den stackars mannen: ”Men varför blev du så rädd? Du vet ju att du är en människa och inte ett majskorn.””Naturligtvis vet jag det”, svarade dåren. ”Frågan är bara om hönan vet det.”Michael Azaridéhistoriker och författare

Om inte jag gör det, så gör någon annan det. Det personliga ansvaret tycks ha förlorat sin poäng i vår tid, men kanske är det precis då moralen blir relevant, funderar författaren Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018.Homo homini lupus est.Människan är människans varg; det gamla latinska ordstävet har i vår tid fått en förnyad, och kanske än mer skrämmande, innebörd.Med undantag för klimatförändringarna – som i och för sig är människans verk, men ett oavsiktligt sådant – är de allvarligaste hoten mot människan skapade av henne själv, inte omedvetet utan tvärtom målinriktat och metodiskt. I flera fall är de största farorna för den mänskliga civilisationen också nära förbundna med dess uttalade mål. Dystopin är inte en motpol till utopin, bara en lätt förvanskning av den.Avancerad artificiell intelligens är ett sådant exempel, en teknologi som vissa menar kommer att kunna lösa klimatfrågan och andra problem som vi inte klarar av på egen hand, och på sikt till och med hjälpa oss att kolonisera universum – men som samtidigt befaras kunna utradera inte bara mänskligheten utan också allt annat biologiskt liv från planeten, om vi inte lyckas hantera den rätt. Medvetenheten om att AI-forskning medför en sådan allvarlig existentiell risk är spridd, också bland de forskare som själva driver utvecklingen. Trots det höjs i princip inga röster för att forskningen på detta område omedelbart bör upphöra, inte ens från dem som finner det osannolikt att missöden ska gå att undvika.Varför inte? Svaret är enkelt: Helt enkelt för att det inte längre är ett alternativ. Dynamiken är densamma som för entydigt destruktiva tekniker som kärnvapen och biologiska stridsmedel, eller för den mer tveeggade möjligheten till genmodifiering av människan: Den som behärskar tekniken vinner makt, och att som person, organisation eller nation avsäga sig den makten innebär bara att man placerar den i händerna på någon annan – och kanske mindre ansvarsfull – aktör. Om detta var sant redan tidigare, under det 1940-tal då det amerikanska Manhattan-projektets forskare lyckades bli först med att konstruera en fungerande atombomb, är det giltigt i än högre grad inom den globaliserade världsordning som råder idag. En nation som med hjälp av etiskt tvivelaktig vetenskap och teknik skaffar sig politiska eller ekonomiska fördelar, kan snabbt komma att behärska världen.När amerikanerna fällde atombomben över Hiroshima hade den tyske fysikern Werner Heisenberg 25 år av intensiv atomforskning bakom sig. Det var resultatet av hans och andra atomfysikers arbete som nu brände människor till döds, slet dem i stycken, förvandlade dem till aska. Men begreppet skuld var, menade Heisenberg, trots det ”inte direkt applicerbart, även om vi alla var länkar i den kedja av orsakssamband som ledde fram till denna stora tragedi.” Såväl teknikutveckling som vetenskap är historiska processer i vilka individen är utbytbar. Hade Einstein inte upptäckt relativitetsteorin hade någon annan gjort det, och hade inte Heisenberg själv och hans kollegor genom sin forskning bidragit till att lägga den teoretiska grunden för kärnvapen hade någon annan varit där för att fylla hans plats. ”Av det skälet kan den individ som gör en avgörande upptäckt inte sägas ha mer ansvar för dess konsekvenser än alla de andra personer som kunde ha gjort den.Pionjären har bara blivit placerad på rätt ställe av historien, och har inte gjort något mer än att utföra den uppgift han blivit ålagd.” Och detta, tillägger Heisenberg, är det värsta av allt: Insikten om hur oundvikligt alltihop faktiskt var. Mer än hundratusen människors plågsamma död finns med andra ord härbärgerad redan i den teoretiska atomforskningen, eftersom den förr eller senare kommer att leda fram till kunskap som möjliggör bomben, en kunskap som i sin tur kommer att driva någon till att konstruera denna bomb, vilket så småningom kommer att få någon att använda den. Genom forskning görs tekniken möjlig, och så snart den är möjlig är den också nödvändig.Därmed kan forskarens moraliska ansvar i synnerhet, och kanske till och med det personliga ansvaret i allmänhet, i viss mening sägas vara avskaffat i det moderna samhället. Detta inte av ideologiska skäl, utan av praktiska: De krafter som människan i och med byggandet av en teknologisk civilisation har satt igång har visat sig starkare än hennes moral, starkare än hennes politik, ja, starkare än hon själv. Kanske är den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen inte oundviklig i något principiellt avseende, men i praktiken tycks den numera fullständigt ohejdbar.Det dilemma som möter den moraliskt sinnade forskaren liknar i många avseenden det som vi alla står inför idag, i relation till de klimatförändringar som inom en nära framtid kommer att bli förödande om utsläppen av växthusgaser inte upphör. Och den kapitulation som de flesta av oss väljer att möta det med, är också besläktad med den som Heisenberg ger uttryck för: Vi som utnyttjar vårt historiska privilegium att leva på ett ohållbart sätt kan inte sägas ha mer ansvar för konsekvenserna än alla de andra personer som kunde ha gjort det, om de bara hade haft chansen. Och dessutom är våra egna handlingar, de förändringar som vore möjliga för att själva att åstadkomma, så små att de saknar betydelse. Begreppet skuld är, säger vi oss, inte direkt applicerbart.Utifrån ett sådant perspektiv snöps kraften hos varje individuell handling redan innan den har hunnit utföras: Vad spelar det för roll om jag slutar flyga och köra bil, om ingen annan gör det? Vad spelar det för roll om jag sopsorterar, blir vegan och slutar nöjesshoppa, när alla andra fortsätter som förut? Det enkla svaret är förstås: Ingen roll alls. Och därmed verkar saken vara avgjord. Moral och personligt ansvar tycks ha spelat ut sin roll.Men frågan är om det inte förhåller sig precis tvärtom: att det är just i ett sådant här läge som moralen som idé blir verkligt betydelsefull. Ju mer svårgripbara effekterna av den enskilda människans agerande blir, och ju otydligare hennes möjligheter att påverka, desto viktigare blir en känsla för rätt och fel som åtminstone till viss del är oberoende av den enskilda handlingens konsekvenser. På samma sätt som begrepp som värdighet, godhet och respekt hämtar dessa kategorier sin näring från någonting som ligger djupare än de omedelbara effekter som ofta kan vara både oöverblickbara och svåra att förutse.När vi värderar handlingar med deras hjälp, värderar vi inte bara handlingarnas konsekvenser, utan också hur de formar den individ som begår dem. Kanske var atombomben oundviklig, och kanske var den enskilda forskarens roll i dess tillkomst fullständigt utbytbar. Men när Manhattanprojektets vetenskapliga ledare, fysikern Robert Oppenheimer, ser bomben detonera är det han, och ingen annan, som – med hans eget citat ur den hinduiska skriften Bhagavadgita –  ”har blivit döden, världarnas förstörare”.Kanske – eller rentav troligen – kommer vi att misslyckas med att dämpa klimatförändringarna och annan mänsklig förstörelse av planeten; kanske kommer vi till sist att gå under i en värld som vi själva slagit i spillror. Och kanske kan ingen av oss göra någonting för att förhindra det.Betyder det att vi lika gärna kan fortsätta som hittills, och acceptera att historien har gjort oss till ”världarnas förstörare” –  i en mindre storslagen, men minst lika reell bemärkelse som Oppenheimer? Inte om vi tror att begrepp som godhet, värdighet och vördnad äger någon mening, inte om vi tror att det har betydelse att kunna se oss själva i ögonen och säga: Jag levde så gott jag förmådde. Det – åtminstone det – står ännu i vår makt.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Först begår vi grymheter för att vi är lydiga och anpassliga. Sedan rättfärdigar vi dem för att handla i enlighet med vår värderingar. Eva-Lotta Hultén reflekterar över moralens gruppdynamik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mellan oktober 1965 och mars 1966 mördades minst en halv miljon indoneser för att de misstänktes vara kommunister. Dödandet orkestrerades av armén under ledning av general Suharto men många av mördarna var helt vanliga bybor eller stadsbor som gick till angrepp mot sina grannar.Dokumentärfilmen ”The act of killing” från 2012 handlade om dessa massakrer och året efter att den hade premiär visades den på en filmklubb i Göteborg. Jag har haft svårt att släppa det jag upplevde då. Inte under visningen utan under mitt föredrag efteråt.I filmen följer regissören Joshua Oppenheimer några av förövarna. De skrattar och pratar om sitt mördande som om det vore helt vanliga ungdomsminnen.Inget av det som visades var mig främmande. Tidigare samma år hade min bok ”Resan från mörkrets hjärta” kommit ut. Den handlade om vad det är som gör att vi ibland begår övergrepp och grymheter mot våra medmänniskor. Jag skrev om folkmordet i Rwanda, tortyr, Förintelsen, övergrepp under krigen i Vietnam och Irak och all möjlig annan mänsklig grymhet. Det var tack vare boken jag stod framför filmpubliken och höll samma föredrag jag hållit flera gånger förut. Tidigare hade jag mest mött nickande instämmanden och vänliga frågor. Denna gång möttes jag av ilska. Några lämnade till och med salen demonstrativt. Vad var det som gjorde dem så upprörda?Jo, jag pratade om förövare som offer för omständigheter och situationer. Jag berättade om den forskning som visar att vi människor är anpassliga varelser som lätt kan förmås att göra saker som går emot vår egen moral om det är vad någon auktoritet kräver eller gruppen förväntar sig. Jag hävdade att vi inte kan lita på att våra handlingar återspeglar våra värderingar. Först begår vi grymheter för att vi är lydiga och anpassliga. Sedan rättfärdigar vi dem för att kunna hålla fast vid att vi är människor med förmåga att handla i enlighet med vår moral.Min publik hade just sett människor skryta om bestialiska illdåd och de var inte välvilligt inställda till mitt budskap. Tvärtom var de i behov av att distansera sig från vad de just upplevt. En man i publiken naglade fast mig med blicken och slog aggressivt fast: ”Det där skulle jag aldrig kunna göra.”Jag har i tanken många gånger återvänt till den där föreläsningen. Vad hade jag kunnat göra annorlunda för att nå fram?Svaret kanske är så enkelt som att jag inte skulle hållit föredraget i direkt anslutning till filmen. Deltagarnas reaktioner var ju i sig ett tydligt exempel på hur vi påverkas av situationen. I sitt agiterade tillstånd efter filmvisningen var de högst troligt mer aggressiva och mindre eftertänksamma än de annars brukade vara. Det gjorde att de föredrog antagonism och avståndstagande framför analys och försök till förståelse.I sin bok ”Moral. Uppfinnandet av gott och ont”, förklarar filosofen Hanno Sauer att vår mänskliga moral uppstod under vissa bestämda betingelser i en miljö vi var evolutionärt anpassade för. Vi levde i små grupper som jagade stora däggdjur tillsammans och som stod i konflikt med andra små grupper i en klimatmässigt föränderlig miljö. Det gjorde oss flexibla, intelligenta och samarbetsvilliga men också tribalistiska och våldsbenägna. När vi började leva i större grupper krävdes bättre förmåga att hålla sams. Under årtusenden har vi därför tämjt oss själva och blivit allt mindre våldsamma.Det har skett genom att vi under hundratals generationer dödat våra mest aggressiva och hänsynslösa individer, skriver Sauer. På så vis har vi avlat oss själva på fridsamhet, fördragsamhet och impulskontroll. Vi är ättlingar till de vänligaste.Vi har alltså blivit alltmer fridsamma genom att vara våldsamma mot dem som inte var fridsamma! Det är för övrigt ofta så människor förmås att begå massakrer: genom att låta sig intalas att den grupp de dödar utgör ett aggressivt hot. Förövarna i Indonesien är inget undantag.Genom att se filmen kan publikens instinktiva önskan att skära av farliga människor från gruppen ha väckts. I avsaknad av en verklig representant för mördarna kanske jag blev ställföreträdare.Vi slits ofta mellan vår mer instinktsstyrda önskan att straffa och utesluta och vår mer förnuftsdrivna vilja att bete oss civiliserat. Vi vet att långa fängelsestraff försvårar återanpassning, att vård eller vänlighet ofta hjälper bättre än straff och att morötter ofta är bättre än piskor men vi har svårt att välja den mjukare vägen om den strider mot våra känslor i stunden. Vår domesticeringsprocess har kommit långt men vår moral är ännu situationsbunden.Delar av publiken kan också, mer eller mindre medvetet, ha ägnat sig åt dygdsignalering där i salen. Det betyder att visa fram sin egen höga moral för att plocka poäng hos gruppen. Under benämningen godhetssignalering tillskrivs detta ofta, som ett nedsättande tillmäle, människor som försöker skydda utsatta grupper eller naturen. I själva verket förekommer det i alla grupper. Vi vill höra till, alltså säger och gör vi det som vi tror att den egna gruppen vill höra eller se; det som den egna gruppen betraktar som dygdigt. Kanske drogs många där på filmklubben med i avståndstagandet från mig av de som framstod som ledare.Det kan tyckas som att vi lever i en osedvanligt våldsam tid men om man ser på de långa tidskurvorna så minskar våldet i samhället, det gäller allt från mord och våldtäkt till barnmisshandel och krogslagsmål. Vår moral bygger på vad vi tror att alla andra tycker är rätt och i de allra flesta grupper står våld lågt i kurs. Vi behöver inte längre domesticera vår egen art genom mord. Brutala sedvänjor som könsstympning kan minska kraftigt med upplysningskampanjer om att andra i den egna gruppen anser att sedvänjan är fel. Det krävs ofta bara att några vågar börja ifrågasätta för att flertalet ska svänga om.Det kan också tyckas som att vi lever i en osedvanligt egoistisk tid men vårt moraliska ursprung finns i samarbete och solidaritet och det är vad som gjort oss framgångsrika som art. Retorikforskaren Maria Wolrath Söderberg menar att det är viktigt att det blir känt när många väljer att klimatanpassa sina liv. För om vi får veta att andra bryr sig och är beredda att ändra sitt beteende så ökar chansen att vi också gör det.I sin bok berättar Hanno Sauer om Parisfördraget från 1928, också kallat Briand-Kellogg-pakten. Där skrev man under på att internationella konflikter hädanefter endast fick drivas med fredliga medel. Sauer beskriver hur fördraget senare dömts ut som löjligt och naivt men menar att det i själva verket representerar ett paradigmskifte i internationell politik. Viljeyttringen att förbjuda krig var något nytt och bara genom att existera som idé kan den ändå påverka. Vi är ju flockdjur som vill göra det gruppen tycker är det rätta.Och domesticeringen av oss själva fortskrider.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalistLitteraturHanno Sauer: Moral. Uppfinnandet av gott och ont. Översättning: Joachim Retzlaff. Bokförlaget Daidalos, 2023.

Moralen utmärker människan och har sin grund i evolutionära processer. Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologi, reflekterar över varifrån vi fått vår godhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-02-25.”Samhället kunde inte ha gått framåt utan det moraliska sinnet, lika lite som en bikupa kunde ha bildats utan binas instinkter”, klottrade en 29-åring Charles Darwin i sin dagbok 1838. Vilken målande beskrivning! –Människor behöver moral för att kunna leva ihop – på samma sätt som insekter behöver instinkter för att verka i sina samhällen. Men om moralen uppkommer instinktivt eller är inlärd har varit ämne för debatt sedan åtminstone medeltiden. Vissa menar att moralen är en del av vår kultur, andra att den kommer från Gud och vissa att den är en konsekvens av det ekonomiska systemet. Men kanske är det helt enkelt brist på mat som ligger bakom framväxten av människans moral.När jag ser tillbaka på vår arts historia slås jag ofta av samma tanke. Människan framstår som en komapatient som vaknat upp med total minnesförlust. Hon vet inte vem hon är eller var hon kommer ifrån. Hon stiger upp och inspekterar sina förmågor. Och hon tänker: ”Wow, jag måste vara någon sorts Gud!”.Det metaforiska uppvaknandet var det som brukar kallas ”den kognitiva revolutionen”, det vill säga när den förhistoriska människan utvecklade en kraftig förmåga till abstrakt tänkande. Och ända sedan skriftkonstens uppkomst har vi kunnat följa vår patients besatthet vid att distansera sig från biologin. Aristoteles, till exempel, sa under antiken att människans rationalitet höjde henne över djuren. Under medeltiden påstod den inflytelserika kristna filosofen Thomas av Aquino att människans odödliga själ separerade henne från djur. Och under renässansen förklarade René Descartes att människan, till skillnad från djur, bestod av två skilda substanser – ett rationellt sinne och en biologisk kropp.Alla dessa teorier ställdes på sitt huvud av Darwins och Alfred Russel Wallaces evolutionsteori på 1800-talet. Och vår patient fick i och med det för första gången möjlighet att placera sig själv rätt i historien. Hon var en apa – förvisso en rationell apa – men ändå en apa, i en lång led av andra apor.Upplysningsfilosofen Immanuel Kant påstod att det som utmärkte denna apa var moralen, medan David Hume tyckte att det var hennes förmåga att känna sympati. Ny forskning visar att Darwin, Kant och Hume alla hade rätt om människans natur.Evolutionsprocesser består, enkelt sagt, av två steg. Naturen skapar variation, och miljön avgör vilken variant som överlever och fortplantar sig. Dessa processer har också skapat vår arts instinktiva moraliska sinne, enligt till exempel utvecklingspsykologen Michael Tomasello.Förhistoriska människor existerar inte längre och är därmed svåra att studera. Men det finns många utförliga beteendestudier på vår nära biologiska släkting schimpansen och mänskliga barn i åldrarna 6 till 36 månader. Forskare anser att dessa barn är så små att de främst agerar enligt medfödda instinkter. Och de har funnit tydliga bevis på att barn, till skillnad från schimpanser, har utbredd medkänsla och aversion mot individer som utför våld. Barn hjälper andra på bekostnad av sig själva. Barn har ett sinne för vad som är rättvist och orättvist. Barn kan motstå sina mest själviska impulser. Grunderna för det vi vanligtvis menar med moralisk beteende tycks alltså vara medfödda. Men frågan är varför och hur de uppkom.Forskare tror att de människolika apor som var våra förfäder ursprungligen levde i dominansstyrda hierarkiska grupper, i likhet med de samhällen schimpanser och gorillor skapar. Men för ca 2 miljoner år sen förändrades klimatförhållandena i Afrika. De frukter som utgjorde våra förfäders basföda försvann. Med all sannolikhet dukade de allra flesta i arten under. Det enda sättet att överleva tycks ha varit att i grupp jaga större byten, eller att stjäla byten från stora rovdjur som lejon. Detta kunde endast göras om flera individer samarbetade effektivt. Tomasello lägger fram det han kallar ”theory of interdependence” – teorin om ömsesidig beroende – som säger att våra förfäder, till skillnad från schimpanserna, blev absolut beroende av varandra för att få mat. Och de som kunde samarbeta bäst överlevde.Alla djur föds med instinktiva beteenden som antagligen drivs av känslor. En av de starkaste biologiska impulserna är att känna sympati för sin avkomma. Men det har alltid funnits naturliga variationer i förmågan hos olika individer. För vissa apmänniskor verkar det som att sympatin slagit slint och börjat rikta sig brett – mot andras barn, mot vuxna, mot artfränder. Dessa individer klarade sig bättre i den nya ekologiska verkligheten. Att kunna bilda emotionella band till de man var beroende av för att få mat medförde nämligen att man hjälpte varandra under tider av nöd. Detta ledde till större framgång för gruppen – och därför större chans att överleva för individen. De som kände mer sympati kunde alltså få fler barn.”Medkänsla är grunden för moralen”, skrev filosofen Arthur Schopenhauer och de flesta evolutionspsykologer instämmer – en större förmåga till sympati har varit avgörande för moralens framväxt. Men det behövdes fler inslag för att bygga ut det moraliska ramverket. En annan psykologisk förmåga som är bra för samarbete är förmågan att kunna sätta sig i någon annans situation – empati. De hungrande människoaporna var ju beroende av att väljas som jaktpartner av andra – annars svalt de ihjäl. Man kan tänka sig att de som själviskt roffade åt sig jaktbytet inte blev frågade att följa med nästa gång. De som kunde känna igen när andra och de själva betedde sig orättvist – och kunde lägga band på sina mest extrema själviska impulser – blev valda som partners, fick mat och fick barn. Det lönade sig evolutionärt att ha ett samvete.När människoaporna efter en tid ökade i antal splittrades de i mindre grupper. De började konkurrera stam mot stam, om mat och utrymme. Antagligen var det nu olika kulturer växte fram – tillsammans med det som beteendevetare kallar ingrupp- och utgruppmentalitet – vi och dom, med andra ord. Det moraliska beteende som tjänat arten under evolutionen reserverades nu i hög grad för den egna gruppen. Vi har avhumaniserat varandra ungefär lika länge som vi har älskat varandra.Alla dessa beteenden och instinkter som visat sig vara evolutionärt fördelaktiga har stannat kvar hos oss – onekligen med lite variation mellan individer. De stöts och blöts mot kulturella och sociala koder och de förutsättningar en individ har att förhålla sig till. Men det är rätt talande att vi än idag härleder de flesta av våra moraliska normer till sympati och rättvisa. Biologin förknippas ibland med något som är lite smutsigt, djuriskt och rått. Men det är också till den vi måste vända oss om vi vill förstå våra mest civiliserade och ädla handlingar.Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologiLitteraturNicholas A. Christakis. Blueprint: The Evolutionary Origins of a Good Society. Little, Brown Spark, 2019.Michael Tomasello. A Natural History of Human Morality. Harvard University Press, 2016.

Om människan försvann skulle civilisationen begravas under ett grönt täcke där djurlivet breder ut sig. Dan Jönsson reflekterar över en dystopi som vissa betraktar som en utopi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Civilisationen är en bräcklig skapelse. All denna fantastiska infrastruktur vi omger oss med, alla intrikata system för kommunikation och energiförsörjning, dessa vidsträckta stadslandskap som från hög höjd liknar en sorts komplexa organismer med ett eget liv, är i själva verket helt beroende av ständig, oavbruten tillsyn. Utan den skulle trafiken stanna, elsystemen krascha, panik och kravaller bryta ut. Vi vet det egentligen mycket väl men föredrar att inte tänka på det eftersom det, ungefär som tanken på döden, skapar en sorts tomhetssvindel när vi inser hur nära avgrunden vi faktiskt befinner oss och vilka blinda, obevekliga processer som står redo att ta över efter oss så snart vi släpper taget.Och fort skulle det gå. Om människorna försvann skulle det omedelbart bli kolmörkt på nätterna, mycket snart skulle kraftverksdammar brista, tunnlar svämma över, redan första vintern skulle frostsprängningen bryta upp fasader och vägbeläggningar och i sprickorna skulle träd och buskar spränga fram. Fåglar och rovdjur skulle fylla gatorna, efter några hundra år skulle till och med den största stad vara svår att få syn på under de gröna kullarna som täcker rasmassorna, och när väl nästa istid drar in, om så där femton tusen år, skulle den radera i stort sett alla synliga spår. Sätt det i relation till att människor har funnits i någon form i sådär två, tre miljoner år, och liv på jorden i nästan fyra miljarder år. För framtidens geologer – vilken skepnad de nu kommer att ha: intelligenta fåglar kanske, eller landlevande delfiner? – kommer vår civilisation att synas på sin höjd som ett avvikande, aningen mörkare sedimentlager i berggrunden. Femton tusen år, det är en fis i vinden.Året som gick var som bekant än en gång ett av det varmaste som någonsin uppmätts. Vi börjar vänja oss vid larmsignalerna. Världsmedeltemperaturen stiger, polarisarna fortsätter smälta i katastrofal takt. Det är förstås oroande. Samtidigt har jag alltid tyckt att klimatlarmen har något överdrivet apokalyptiskt över sig. Att temperaturförändringarna, som det brukar påstås, skulle utgöra ett hot mot planetens framtid är förstås dumheter, eller för att säga det rent ut: antropocentriskt hyckleri. Nej: det som hotas av klimatförändringarna är knappast planeten Jorden, utan förutsättningarna för den mänskliga civilisationen som vi känner den. Kanske förutsättningarna för mänskligt liv överhuvudtaget. Planeten däremot skulle anpassa sig. Det har den gjort förut. Klimatet skulle förändras, men livet skulle med all säkerhet bestå. Om tvåhundrafemtio miljoner år skulle den snabba massdöden under människans epok, antropocen, kanske rentav framstå som en nödvändig föryngring.Säkert är i alla fall att om, eller när, vi människor försvinner kommer det omedelbart att sätta stopp för den omfattande utrotning vi gjort oss skyldiga till med rovjakt och miljöförstöring, trafikanläggningar och byggprojekt – ja helt enkelt genom vår blotta utbredning. När ekosystemen hunnit repa sig skulle det kanske se ut som i den ett par år gamla science fiction- filmen ”After Earth”, där ett rymdskepp kraschar på Jordens yta tusen år efter att människorna tvingats evakuera planeten. Rymdskeppets kapten, som spelas av Will Smith, har blivit dödligt sårad och för att hämta hjälp tvingas hans son ut på en livsfarlig expedition genom en fientlig djungelvärld befolkad av väldiga buffelhjordar och aggressiva babianflockar där den mänskliga civilisationens ruiner står kvar som förfallna, obegripliga kulisser. Som den amerikanske miljöjournalisten Alan Weisman konstaterar i sin bok ”The World Without Us” från 2007 är det antagligen vad som skulle hända: fåglarna skulle slippa krocka med våra flygplan och fönsterfasader, haven skulle på nytt fyllas med stora fiskar och på land skulle rovdjuren breda ut sig på våra tamdjurs bekostnad. Än en gång: det är inte miljön utan civilisationen som är hotad.Alan Weisman konstaterar att det där förstås också beror på hur mycket vi människor hinner ställa till med innan vi försvinner. Även om till och med de största städerna på några tusen år lär förvandlas till grönskande åsar i landskapet så kommer material som rostfritt stål och plast att ta betydligt längre tid för naturen att ta hand om. I östra Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien, utbreder sig över ett enormt område en drivande, skvalpande soppa av finfördelat plastavfall. Den kommer att bestå tills någon finurlig mikroorganism muterar och lär sig hur den ska bryta ner de långa polymermolekylerna, vilket kan ta några hundratusen år. Gifter som dioxiner kommer också de att finnas kvar i naturen under lång tid, för att inte tala om avfallet från våra kärnkraftverk, som när människorna försvinner kommer att drabbas av härdsmälta eller explodera och släppa ut uranisotoper med halveringstider på miljontals år.Och ändå – på riktigt lång sikt, och för planeten och biosfären som helhet, har det här ingen större betydelse. Livsmiljöerna har en fantastisk förmåga att självläka. Faktum är att sådana processer redan nu pågår i de områden som av olika skäl har lämnats öde under lång tid: som den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, där utrotningshotade fåglar och rovdjur har hittat en nisch att överleva i. Liksom förstås i det evakuerade området runt Tjernobyl i Ukraina, där naturen efter trettio år är på god väg att ta över efter människan. Visst ger den radioaktiva smittan upphov till genetiska skador och mutationer, men även om de skadar fortplantningsförmågan hos en del arter och individer lär de på sikt ändå leda till att den på något vis anpassar sig. Det är så naturen fungerar.Frågan är vad vi ska göra med den kunskapen. Som Walter Benjamin skrev har varje historisk epok på sitt sätt tyckt sig stå vid randen av en avgrund. Vår tids antihumanistiska undergångsvisioner utgör dagdrömmarna hos en melankolisk kultur som inte längre har några radikala svar på sina egna utmaningar. Samtidigt blir konsekvenserna ofrånkomligt revolutionerande. Ska vi kanske dra slutsatsen att det vore en bra sak för miljön och planeten om vi människor försvann, och därför se till att skynda på det? Det finns de som tycker det: från Oregon i USA förespråkar den så kallade Voluntary Human Extinction Movement till exempel människans frivilliga självutplåning – inte genom kollektivt självmord, utan helt enkelt genom att vi slutar föröka oss. ”Må vi leva länge och dö ut”, proklamerar rörelsen på sin hemsida. Snabbt och smärtfritt skulle det lyfta civilisationens tryck på biosfären och leda till en, rent objektivt, bättre värld. Månn det. För oss andra, oss oförbätterligt antropocentriska människor som inte riktigt kan förlika oss med, och än mindre ta konsekvenserna av de där objektiva, geologiska perspektiven handlar det snarare om att inse att, om vi verkligen vill att vår ömtåliga civilisation ska överleva, krävs det just radikala beslut för att leda in den på en annan väg. Innan den förgör sig själv.Dan Jönsson, författare och kulturjournalist * Alan Weismans "The World Without Us" (Picador) kom på svenska 2008 med titeln "Vad händer med världen utan oss?" (Prisma) i översättning av Patrik Hammarsten.

Måste vi verkligen åka på safari för att få en känsla för naturen? Ann-Helen Meyer von Bremen slår ett slag för det vilda i vår vardag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Till mitt fågelbord kommer det en strid ström av besökare. Stamgästerna utgörs av talgoxar, blåmesar, nötväckor, svartmesar, några större hackspettar och så skatan. Rätt som det är landar även några domherrar, ett par grönfinkar, ibland en koltrast eller nötskrika på det lilla miniatyrhuset. Rådjursgeten med sina två kid tar hand om fröspillet på marken, medan ekorren klättrar upp för stolpen som huset vilar på och ser ut som han tänker bosätta sig där för gott. Ibland dyker det upp gästartister som stjärtmesar, steglitser och sidensvansar. Men när sparvhöken sveper fram, blir allt tyst och stilla. Skådespelet utanför mitt köksfönster får mig att tänka på ett vattenhål på savannen. Är det förmätet av mig att jämföra denna vardagsnatur med storslagen vildmark?När vi är barn är det den nära naturen som fascinerar allra mest. Regnpölarna, grushögen, maskrosorna, den släta stenen som känns len i handen, myrornas myller, daggmasken som slingrar i handen på ett äckelfascinerande sätt, den blänkande kopparormen i komposten och snigeln som drar in sig i sitt skal vid minsta beröring – allt är underverk och äventyr! Precis som de samlingar av pinnar som periodvis växer fram utanför många bostadsportar, för viktiga för att slängas.  Att samla på kottar, pinnar, stenar och löv som barn gör, kan i själva verket ha en starkt evolutionär orsak – det menar forskaren Thomas Beery på högskolan i Kristianstad. Det är små barns sätt att utforska miljön och är inte bara vanligt, utan även just – viktigt. Samlandet lägger grunden för en känsla av samhörighet med naturen, även som vuxen.I takt med att vi decimeter för decimeter höjer oss över myrstacken och vattenpölarna, är det många av oss som lyfter blicken mot mer exotiska upplevelser, kanske en bestigning av Kebnekaise, safari i Serengeti eller en seglats till Spetsbergen. Den storslagna naturen ligger för det mesta långt bort, kräver en resa, avancerad utrustning, kanske rentav en guide och nästan alltid mycket pengar. Sådana erfarenheter kan ge minnen för livet, men är de mer värda än exempelvis fågelspelet utanför mitt köksfönster? Var mitt möte med två bisonhannar i Montanas präriereservat något större än när jag stöter på rådjursgeten och hennes ungar utanför stugknuten?Under mer än tvåtusen år har filosofer och andra tänkare funderat över naturen, och inte minst över frågan om människan är en del av den eller inte. I vår tid lyfts ofta den orörda vildmarken fram som ett eftersträvansvärt ideal. Människan ska dra sig tillbaka för att minska sin negativa påverkan på planeten och i stället ge mer plats för andra arter och ekosystem genom att låta dem ”vara i fred”. Den brittiska journalisten George Monbiot propagerar i sin bok ”Ny jord: att föda världen utan att sluka planeten”, för att kraftigt minska jordbruket och stället utvinna näringsämnen ur luften med hjälp av fermentering av bakterier och elektricitet. Då kan mark ”lämnas tillbaka” och därmed återförvildas. Bönderna kan i stället jobba med vildmarksturism, för det är just som turister, tillfälliga besökare, som människan ska vistas i naturen.När John Muir, nationalparkernas fader och naturskyddets pionjär, under 1860- och 70-talet skriver sina reseberättelser från Sierra Nevada, skildrar han inte bara Yosemite som något överjordiskt vackert, utan också som ”ren vildmark” där det inte finns ”några synliga avtryck av människa”. Frånvaron av mänsklig aktivitet som en definition av vildmark eller ”riktig” natur, har stannat kvar. De svenska fjällen framhålls ofta som ”Europas sista vildmark”, både i reklamen och i skolböcker. Läromedel för årskurs fyra till nio i geografi förklarar i all enkelhet att ”när människor förändrar naturlandskap, blir de kulturlandskap.”  Naturen verkar kräva frånvaron av människan. Men varken Muirs Yosemite eller de svenska fjällen har varit utan mänsklig påverkan. Det var just de amerikanska urinvånarnas brukande som bidrog till att göra Yosemite till den vackra plats som hänförde Muir.Utan tvekan behöver den mänskliga civilisationen inte bara begränsas, utan också minska sitt uttag av råvaror. Det övriga livet kan behöva skyddas helt från mänsklig exploatering, men bilden av den orörda naturen är problematisk, på flera sätt. Miljöhistorikern William Cronon varnar i sin essä Problemet med vildmarken för att vi idealiserar en avlägsen vildmark i stället för att fascineras över det landskap där vi själva lever. Definierar vi ”natur” som en orörd vildmark riskerar vi också att tolka allt nyttjande som ett utnyttjande. Det synsättet ökar separationen mellan oss och alla andra liv och gör det omöjligt att bruka naturen i en hållbar relation. Det går då inte för en bonde, skogsbrukare, fiskare, renskötare eller jägare att vara något annat än en exploatör, oavsett hur stora hänsyn som tas till det övriga livet.När naturen förvandlas till något sällsynt och ovanligt, växer avståndet till den, både fysiskt och mentalt. Naturen finns någon annanstans, men inte här, där vi lever. Är det inte just detta antropocentriska synsätt som gör att vi anser oss kunna utnyttja biosfären precis som vi vill, eftersom vi ändå inte är en del av den?Det levande låter oss inte vara i fred. När jag sätter upp tillfälliga stängselstolpar i glasfiber för mina kor, förundras jag över att det bara dröjer några timmar innan spindlar väver nät eller larver låter sig förpuppas i stolparnas små håligheter. Vedtraven behöver inte många vårdagar innan sädesärlorna börjar bygga bo där, precis som mössen under vintern snabbt annekterar kvarglömda stövlar i uthusen för samma syfte. Och alla som odlat minsta balkonglåda, vet vilken enorm växtkraft som alla de växter vi kallar ogräs, har. Precis som människan inte har kunnat låta bli att sätta sina avtryck överallt, tränger sig också naturen på i de domäner som vi människor tror oss behärska. Växtligheten spränger genom asfalten, rådjuren korsar övergångsställen för att kunna kalasa på tulpanerna i villaträdgårdarna, duvorna åker tunnelbana, måsarna nappar åt sig korvarna utanför grillkioskerna och pilfinkarna tar hand om brödsmulorna. Det vilda flyttar in. Tar plats.Om vi människor ska förmås ta större hänsyn till den övriga naturen, vad kan då vara bättre än att starta i denna vardagliga vildhet? Något så enkelt som den stilla brisen som får asplöven att darra eller kvällens koltrastsång, kan ge oss en daglig påminnelse om att det finns så många liv och ihärdiga viljor därute. Insikten om att naturen inte håller sig inom de gränser vi sätter upp kan fylla oss med både ödmjukhet och hopp. Vi är inte ensamma och vi hör alla ihop.Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist, småbrukare och författare. 2023 utgav hon tillsammans med Gunnar Rundgren boken Det levande. Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan.Litteratur:George Monbiot: Ny jord: att föda världen utan att sluka planeten. Översättning: Joachim Retzlaff. Leopard förlag, 2023Thomas Beery och Kristi Lekies: Childhood collecting in nature: quality experience in important places. Children's Geographies, Volume 17, 2019William Cronon:  Uncommon ground: Rethinking the human place in nature, WW Norton & Company, 1996Scientific American: How John Muir’s brand of conservation led to the decline of Yosemite, 2014John Muir: The Yosemite, 1912Binogi: https://app.binogi.se/l/natur-och-kulturlandskap

När är människan vild och när är hon civiliserad? Venetianarnas syn på skogen på 1700-talet kan lära oss mycket om vilka vi är och kan vara, menar idéhistorikern Julia Nordblad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020.Trädet kallades Senatorn, men eftersom det var så gammalt var det namnet förstås bara det senaste i en lång rad. När trädet en gång varit ungt hade varken kristendom eller islam funnits i världen, och när européer dök upp på den halvö på den nordamerikanska kontinenten där det levde, hade det redan stått där och långsamt låtit rötterna treva sig genom marken i tretusen år. En bra bit in på dess fjärde årtusende hade en svensk upplysningsman ordnat all världens växter och djur i ett enda system, och därmed givit trädet ett annat av dess namn: Taxodium distichum, sumpcypress.Stefano Mancuso och Alessandra Viola beskriver i boken ”Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv” det evolutionära vägskäl som för femhundra miljoner år sedan skiljde växterna från djuren. Då föddes två radikalt olika, men båda framgångsrika, förslag på hur livet kan utvecklas och mångfaldiga sig in i framtiden. Ett stillastående och långsamt växtliv mot ett kortare, rörligt djurliv.Medan trädet i en oavbruten rörelse, decennium efter decennium, århundrade efter århundrade sträcker sig mot solen smattrar våra livstider förbi. Stater, ja hela civilisationer dyker upp och försvinner igen. Stillastående rör sig trädet förbi oss, in i framtiden.Vi lever sida vid sida genom ett helt människoliv, för trädet ett ögonblick. Trädets tid gör människan gåtfull: vilka är vi egentligen, vi rörliga, kortlivade?Många samhällen har försökt sträcka sig efter trädens tid för att säkra tillgången på timmer och bränsle. Inte hugga för tidigt, inte allt på en gång, ge sig till tåls. Genom hela moderniteten har statstjänstemän, politiker och filosofer brottats med frågan om vad som kan förmå människor att anpassa sig till den långa tiden? Svaren har varit olika, och varje samhälles förhållande till träden har därför också speglat vad det har trott om människan.I renässansrepubliken Venedig var trädens tid en ständig huvudvärk. Historiken Karl Appuhn beskriver i boken ”A Forest on the Sea” hur Venedig byggde hela sin existens på handel och militära expeditioner sjövägen. Det var en stat vars glans och ära krävde skepp på skepp av trä, en hel skog på havet. För att garantera republikens fortlevnad byggde den venetianska politiska klassen under loppet av fyra hundra år upp ett intrikat system av lagar och institutioner för att hushålla med skogen så att det alltid skulle finnas timmer av tillräcklig storlek att bygga fartyg av.I början av 1700-talet skickade den venetianska senaten ut en skogsinspektör vid namn Leonardo Mocenigo för att inventera skogarna på fastlandet. Han gick grundligt till väga. Nöjde sig inte med att avlägga rapport om ekbeståndet, utan försökte också utveckla den politiska vokabulär han tyckte att ett samhälle behövde när det var helt beroende av en växt som tog flera århundraden på sig att bli färdig för skörd. Mocenigo hittade orden för vad han såg som principerna bakom en långsiktig skogspolitik.Genom att använda italienskans olika ord för skog illustrerade han hur skogspolitiken i grunden handlade om människan. Bosco var den skog som sköttes väl, det vill säga som brukades enligt republikens principer, med det allmänna bästa i meningen samhällets långsiktiga intressen för ögonen. Kontrasten var selva, vildmarken. Men inte vildmarken som vi tänker oss den idag, som den orörda naturen, utan vildmarken som den natur där den vilda människan fått härja och det kortsiktiga egenintresset styra. Både bosco och selva var alltså människans skogar. Den avgörande skillnaden låg inte i huruvida människan alls hade brukat naturen, utan i vem hon varit när hon gjort det. Vad hon låtit sig drivas av när hon planerat, och huggit eller avstått och låtit träden stå kvar. Hur långt framåt hon sett.Mocenigos sätt att föreställa sig relationen mellan människan, republiken och naturen var inte främmande för hans publik, alltså de venetianska senatorerna. De var vana vid att betrakta de politiska institutionerna som garanter för det långsiktiga allmänintresset. Men Mocenigos ord för skogen ställer frågor vi är mindre vana vid idag. När är människan vild och när är hon civiliserad? Vad behövs för att hålla den vilda, den kortsiktiga, människan borta från skogen?Venetianarnas framtid hängde på tillgången på högklassigt timmer och de byggde därför upp en byråkrati och ett politiskt språk som garanterade att träden fick stå i ett par hundra år. Vår framtid är beroende av riktiga skogar, för att dämpa den globala upphettningen och dess effekter, binda koldioxid och jord, rädda några av alla de arter som riskerar att försvinna för alltid. Venedigs villkor är på så sätt också vårt: utan träd ingen framtid. Kan vi lära oss något av venetianarna, deras institutioner och ord för trädens tid?Den sumpcypress som kallades Senatorn var välkänd i sin trakt i det som idag är Florida. Med sin nästan fyrtio meter höga, till stor del ihåliga stam var den ett landmärke i terrängen, liksom i människors minnen och vanor. Klockan halv sex på morgonen den sextonde januari 2012 kröp tjugosexåriga Sara Barnes in där, som hon brukade, för att i lugn och ro få röka sitt metamfetamin. Som vanligt gjorde hon upp en liten eld för att se bättre. Just den här dagen måste Sara ha varit ostadig på handen, för plötsligt hade elden spritt sig till trädets stam, och gick inte att släcka längre. När brandkåren kom brann sumpcypressen som en skorsten och var bortom räddning. Senatorn blev dess sista namn.Människan har potential för allt. Av alla rörliga livsformer är hon den rörligaste. Också hennes förhållande till tid är föränderligt. Hon kan offra vad som helst för ruset sju minuter bort, eller planera för de kommande tre hundra åren. Frågan är åt vilken människa ett samhälle anförtror skogen. Vårt förhållande till träden – miljöfrågan om man så vill – handlar inte så mycket om vårt förhållande till naturen som om vårt förhållande till oss själva. Vem vårt samhälle tror att människan är, och vem det gör henne till.Hur har vi det med trädens tid idag? Har vi ens ord för den? Är det selva eller bosco som Sveaskog kalhugger?Kortsynta myllrar vi kring trädens fötter, ägnar dem sällan någon uppmärksamhet. Ändå är vår tillvaro trädens och växternas verk. När de en gång i prekambrisk tid lämnade livet i havet förändrades allt. Det var de som syresatte luften, sänkte koldioxidhalten i atmosfären och temperaturen på jorden. Växterna skapade långsamt de rätta omständigheterna för en evolutionär explosion av alltmer komplexa livsformer. De genererade hela den biokemiska sfär på planetens yta där det rörliga livet kunde mångfaldigas, där människan kunde utvecklas. De skapade den enda värld vi kan leva i, den värld där solljus silas grönt och skuggor rör sig i vinden.Julia Nordblad, idéhistorikerLitteraturKarl Appuhn, “A Forest on the Sea: Environmental Expertise in Renaissance Venice”, Johns Hopkins University Press, 2009.Jaboury Ghazoul, “Forests: A Very Short Introduction”, Oxford University Press, 2015.Stefano Mancuso och Alessandra Viola, ”Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv”, översättning Olov Hyllienmark, Bazar, 2018.Richard Powers, “The Overstory”, Random House UK, 2018.Rachel Sussman, “The Oldest Living Things in the World”, The University of Chicago Press, 2014.

Projekt för att återställa skogar och återskapa utrotade djur får Eva-Lotta Hultén att tänka kring vad som egentligen utgör vild natur och hur vi bör förhålla oss till den. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2016.När man synar argumenten för vad som gör människan unik så är det få som håller. Vi är inte det enda djur som kan använda verktyg, kommunicera på en avancerad nivå eller planera. Däremot tycks vår kombination av stor hjärnkapacitet, förmåga att äta allt möjligt och två ytterst rörliga händer ha gjort oss unikt duktiga på att anpassa oss till nya miljöer och utnyttja vår omgivning. Vilket visat sig vara mycket bra för vår art – men dåligt för väldigt många andra.Om vi väljer bort ett mänskligt perspektiv till förmån för något slags ekosystemperspektiv kan människan kanske rentav betraktas som ett skadedjur. Ett sådant synsätt är svårt att anlägga - även om vår abstraktionsförmåga är stor så är vi ju trots allt människor. Chansen i dagsläget att det leder till något positivt för naturen är också ganska liten. Systemet vi skapat sätter mänsklig vinning i centrum. Som Helena Granström formulerar det i sin och fotografen Marcus Elmerstads vackra och argt systemkritiska essäbok Det som en gång var: ”Så länge vi lever i en kultur baserad på omvandlingen av allting till resurs, kommer vi att göra med vår omvärld vad vår kultur gör med resurser: exploatera dem till det inte längre finns något kvar att exploatera.” Slut citat. Det är mycket mer troligt att naturens räddning ligger i att vi hittar värden för oss människor i att bevara eller återskapa den.I samband med COP21 – klimattoppmötet i Paris 2015 – kom nyheten att ett antal afrikanska länder: däribland Etiopien och Demokratiska republiken Kongo har bildat the African Forest Landscape Restoration Initiative, eller AFR100. Målet är att återskapa 100 miljoner hektar skog till år 2030. Det är en magnifik ambition, och skälen som anges är flera. Det kommer bidra till bibehållen och ökad mångfald men också stoppa ökenspridning, minska kontinentens koldioxidutsläpp och skapa bättre odlings- och livsmöjligheter för de boende i området.Stiftelsen Rewilding Europe tar sig an Lappland. Medan projektet i Afrika handlar om att återskapa natur, eller kanske snarare naturliknande miljöer, handlar rewilding om att göra det vi redan uppfattar som natur mer vildmarkslik – att återförvilda den. Organisationen arbetar sedan tidigare med åtta andra områden i Europa. De ska lämnas för fri utveckling, men människan kan först hjälpa till genom att återinföra arter som en gång försvunnit. Så har exempelvis vildhästar och visenter, eller europeiska bisonoxar, placerats ut och det pågår forskning för att återskapa den helt utrotade europeiska uroxen, eller åtminstone ett djur som liknar den så mycket som möjligt.  Lappland beskrivs av stiftelsen som Europas största obrutna natur- och kulturområde. Restaurering av lekvatten för öring, harr och lax, samt goda förutsättningar för fortsatt renskötsel står på agendan. Tamrenarna anses göra samma nytta ur ett biologiskt perspektiv som vildrenar. Men Rewilding Europe står på tre ben. Utöver bevarande och återförvildande arbetar man också med att sprida kunskap, och inte minst viktigt, att skapa hållbar och lokalt förankrad turism. Utan människor som kan komma och titta på den otämjda naturen hade projekten med stor sannolikhet omöjliggjorts. Det blir helt enkelt oerhört mycket lättare för oss människor att ta vårt ansvar om pengarna är på vår sida. Och ett ansvar att agera har vi. Ingen högre makt har gett oss rätten att krascha ekosystem som speedade rockstjärnor kraschar hotellrum.Men går det att återskapa vildmark? För att skaffa sig en uppfattning om det behöver vi först ställa oss frågan: vad är vild natur?När isen drog sig tillbaka från Skandinavien följde människorna i iskantens spår. De var pälsklädda jägare och fiskare som bar allt de ägde på ryggen. Vandrarna tog en så gott som trädlös tundra i besittning och fiskade och jagade. Vi är alltså ett av de djur som påverkat den skandinaviska floran och faunan från början. Under många årtusenden var vår inverkan måttlig, men efterhand växte den. Senast på 1100-talet hade vi genom jakt utrotat den svenska stammen av visenter, som genom sitt bete skapade livsförutsättningar för många andra arter. Kan ett område som berövats arter som har stor inverkan på miljön verkligen kallas naturlig? I ett längre tidsperspektiv måste kanske det vi idag betraktar som orört ses som åtminstone delvis onaturligt men gränsen är svår att fastställa. Hur långt tillbaka i tiden måste vi gå för att hitta den vildmark vi nu borde sträva efter att återskapa? Vilka djur och växter måste återinföras? Vad ska vi göra med alla de arter som vi människor fört hit och som etablerat sig i vår fauna, som kanadagäss, signalkräfta och mink? Kan mark där dessa djur nu för egen maskin fortsätter att sprida sig betraktas som naturlig? Och kan den moderna människan vara en del av en vild natur?Likaväl som det är problematiskt att försöka ge en fast definition åt begreppet ”svensk kultur” är det komplext att fånga in och etikettera ”svensk natur”. Men det är också farligt att börja relativisera alltför mycket. Vi tror gärna att det är den natur vi själva vuxit upp med som är den mest genuina. Det bidrar till en acceptans för utarmning – så länge den inte är värre än den vi är vana vid tar vi den rentav för självklar.Medan kulturen redan från början är skapad av människan och också bör förändras av människan, förhåller det sig tvärtom med naturen. Vi är en produkt av den och den sätter ramarna för vår existens. Vi måste underordna oss den men gör inte det idag. Det är därför mycket svårt att se den moderna människan som en del av vild natur. Efter att ha lekt herrar alltför länge borde vi först ta på oss rollen som tjänare, för att sedan kanske klara att återintegreras.Visenternas påverkan på skandinaviska ekosystem ersattes delvis av tamboskap som strövade fritt under många hundra år. Att vi åter skulle börja valla frigående kor och får i större skala är inte särskilt troligt. Vill vi ta en del av vårt ansvar för mångfalden och vildheten är det nog till visenterna vi bör ställa vårt hopp. Det finns redan människor som engagerar sig för att återskapa en frilevande stam i vårt land. Andra kämpar för bävrar, örnar, ekoxar, guckuskoer och ävjepilört, eller helt enkelt för de miljöer som gör det möjligt för dessa, och alla andra arter i Sverige, att överleva. Det är en kamp som förs för vår egen skull, för att vi är många som uppskattar de ekosystem de utgör delar av, men också för att många människor trots allt besitter förmågan att kliva ut ur sitt människoskap och erkänna att ekosystemen i sig har ett värde. Många inser att det kapitalistiska system som utgår från att allt i världen är fritt för människan att exploatera inte är någon naturlag utan konstruerat av oss, och därmed möjligt att förändra.Mest effektivt för närvarande är nog emellertid att fortsätta formulera förlusten av vildmark som en förlust för människan – som uteblivna möjligheter att se, och röra sig i riktig natur eller starta turistverksamhet; som förstörelse av något vi skulle kunna ha nytta av i framtiden eller som förlust av vetskapen att det existerar vild, orörd natur.Eva-Lotta Hultén, journalist och författare