Upplysningar: Vi behöver Spinozas radikala tänkande

En av hans böcker beskrevs som skriven av djävulen själv i helvetet. Henrik Lagerlund reflekterar över Baruch Spinoza och upplysningen som kom bort.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den historiska företeelse som går under namnet Upplysningen står i centrum för samtidens kulturkrig. Enligt gängse beskrivning var den en intellektuell rörelse under 1700-talet som satte förnuft, vetenskap och individuell frihet i centrum. Den utmanade religiös dogmatism, absolutism och traditionella auktoriteter. Upplysningen är även starkt förknippad med filosofiska idéer om rationalitet, empirisk kunskap och mänskliga rättigheter, tankar associerade med tidens giganter som Locke, Voltaire, Rousseau, Montesquieu och Kant. I vår tid finner man många seriösa och oseriösa förespråkare för upplysningsidealen som inte bara de historiskt rätta utan också de som är mest lämpade för att möta framtiden. Alltså en politisk fråga. Princetonpsykologen Steven Pinker kan nämnas som en av de mest högljudda förespråkarna för denna uppfattning.

Men för att reda ut om Upplysningen är en gångbar politiskt idé bör vi först reda ut den historiska frågan: Vad var egentligen Upplysningen – bortom schablonerna?

Ingen har gjort ett mer seriöst försök att besvara denna fråga än den brittiske filosofihistorikern Jonathan Israel. I tre enorma böcker har han analyserat inte bara Upplysningens verkliga innehåll, utan också dess framväxt. Och han argumenterar först för en viktig distinktion, två sorters upplysningar om man så vill. Den viktigaste är den radikala upplysningen som tar sin början med Spinoza omkring 1650 och den andra är den moderata upplysning som främst representeras av tänkare som John Locke och Immanuel Kant. Om den radikala upplysningen är ett ideal är den moderata upplysningen något som strävar efter genomslag och till att reformera stat och kyrka. Den innebar att den senare inte föreslog förändringar som motsade de grundläggande principerna bakom monarkin, aristokratin och kyrkan. Det betydde att den till exempel accepterade slaveriet och kolonialismen. Det är denna upplysning som är främst representerad inom litteraturen före den franska revolutionen.

Den radikala upplysningen hade fram till dess främst verkat i skymundan. Den förkastade all religion och förespråkade demokrati i motsatts till monarkin och aristokratin, samtidigt som den insisterade på alla människors lika rättigheter och en världsbild baserad på modern vetenskap. Även så kända författare som Denis Diderot, Baron d’Holbach, Claude Adrien Helvétius fick hålla dessa sina åsikter delvis hemliga för myndigheterna och kyrkan. Och den stora inspirationskällan för denna radikala filosofi var alltså en judiskfödd linsslipare i Nederländerna som dog bara 44 år gammal: Baruch Spinoza.

Hur radikalt den radikale tänkarens direkta inflytande över upplysningsfilosoferna var, visar Joahnim Israel i ännu en tegelsten: ”Spinoza: Life and Legacy” från 2023.

När Spinoza dog 1677 var de flesta av hans skrifter otryckta, några få hade publicerats anonymt. Det var ett medvetet beslut på grund av deras tydliga ateistiska inslag, men efter hans död tog hans vänner i smyg initiativet till en samlad publicering. Samtidigt lanserade inkvisitionen med den holländske katoliken Johannes van Neercassel i spetsen ett försök att samla in och kväsa hela Spinozas litterära kvarlåtenskap. Inkvisitorn besökte även Spinozas förläggare i Amsterdam, men han lyckades lura van Neercassel. När utgåvan med efterlämnade skrifter tryckts fick den smugglas ut. Så nära var det att den radikala Upplysningen aldrig blev av.

Bland skrifterna fanns Etiken, Spinozas viktigaste och mest inflytelserika verk. Det är en radikal och ytterst originell kritik av traditionell filosofi och teologi. Han avser att bevisa, bokstavligt talat härleda från uppenbara premisser, en ny syn på Gud, människan och universum. Trots att boken genomsyras av metafysik, fysik, antropologi och psykologi är syftet främst etiskt. Det består i att visa att vår lycka och vårt välbefinnande inte ligger i ett liv som är förslavat av de passioner och förgängliga ägodelar vi vanligtvis eftersträvar. Det består heller inte i det oreflekterade och dogmatiska förhållningssätt med vilket vi accepterar de vidskepelser som passerar för religion, utan snarare i ett liv i enlighet med förnuftet. För att klargöra och stödja dessa etiska slutsatser måste han dock först avmystifiera universum och visa vad det verkligen är för något.

En av hans teser är att Gud är detsamma som naturen och att det endast finns en substans. Allt som existerar är modifieringar av denna enda substans. Det gäller också oss själva och våra medvetanden. Genom att förstå universum kan vi komma att förstå oss själva och eftersom vi inte helt kan kontrollera våra känslor bör vi istället försöka moderera dem. Vi är i grund och botten en del av naturen och kan aldrig helt avlägsna oss från den kausala serie som länkar oss till yttre ting. Vi kan dock motverka passionerna och uppnå en viss grad av lättnad från deras kaos. Det leder till ett lugn och en sorts lycka, men främst ett liv i enlighet med förnuftet.

Det tydligaste upplysningstänkandet hos Spinoza finns dock i skriften Tractatus Theologico-Politicus, som publicerades anonymt 1670. En kritiker beskrev det som en bok “som skrivits av djävulen själv i helvetet”. Här förespråkas både individuell frihet och religionsfrihet, demokrati och tolerans, men Spinozas egentliga avsikt var att avslöja sanningen om de heliga skrifterna och därigenom underminera den politiska makt som utövades i den modern staten av religiösa auktoriteter.

Men det var inte bara teologer och religösa auktoriteter som kritiserade Spinoza utan det gjorde även kända filosofer, även om den också hade sina försvarare. Israel visar att den engelska översättningen av Tractatus spelade en betydande roll i att formulera de idéer om separationen mellan kyrka och stat samt tankarna på den sekulära staten som låg bakom den så kallade “glorious revolution” i England 1688.

Så, vad är det för fel med detta? Spinoza låter väl som en rebell i samtidens smak, en fritänkare i opposition mot grumliga auktoriteter. Är inte detta en filosofi för framtiden?

Felet är att det inte är Spinozas radikala upplysning som överlevt, utan den moderata versionen – även om makten har växlats från kyrka och monarki till kapital, så är det en upplysning med förbehåll som påverkat utvecklingen. En där rasism och kolonialism har kunnat frodas. Och mer filosofiskt relevant: En där människan som subjekt frigjorts från naturen som objekt. Därför står vetenskapen och filosofin mållös inför framtidens utmaningar. Vad vi behöver är något av Spinozas panteism – en lära som sammanbinder människan med naturen, som får oss att på ett harmoniskt sätt leva i enlighet med den, istället för i opposition mot den. Det vore verklig upplysning.

Henrik Lagerlund
filosof och författare

Litteratur

Jonathan Israel:

Radical Enlightenment: Philosophy and the Making of Modernity 1650-1750. Oxford University Press, 2001.

Enlightenment Contested: Philosophy, Modernity and the Emancipation of Man 1650-1750. Enlightenment Contested, 2001.

Democratic Enlightenment: Philosophy, Revolution and Human Rights 1750-1790. Enlightenment Contested, 2011.