Allegris Miserere: Påvarnas hemlighet avslöjades och vi fick alla skymta paradiset

Gregorio Allegris körverk Miserere, mei Deus var länge exklusivt för mörkermässan i Sixtinska kapellet. Martin Söderlind sätter ord på skönheten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det skymmer afton i Sixtinska kapellet under Stilla veckan, någon gång i slutet av 1630-talet. Ringprydda händer greppar karmstolarnas armstöd. Tillsammans med utvalda kardinaler och prelater inväntar påven en tenebrae, mörkermässa.

Kanske har ett främmande sändebud fått äran att träda in i den intima kretsen. Storögt bevittnar han mässans säregna förlopp. När den når sin kulmen ska allt vara höljt i det mörker som omgav Frälsaren, nedstigen i Dödsriket.

Ännu skymtar gestalterna på väggarna i Den yttersta domen störta mot fördömelse eller stiga i salighet. Mörkret fortsätter tätna tills bara en ensam låga brinner på altaret, sinnebilden för Kristus. Mot slutet av konserten göms den bakom altaret och allt försänks i mörker. Michelangelos kroppar löses upp, medan de sista tonerna glider in i tystnad.

Plötsligt framkallas ett strepitus, ett mullrande oväsen. Man stampar i golvet och böcker slås igen med kraft. Det ska symbolisera jordbävningen i ögonblicket då Kristus ger upp andan, och det därpå följande bullret när stenen framför graven förs undan. Ljuset bärs sedan fram igen till sin ursprungliga plats, som tecken på den avslutande uppståndelsen.

Framför altaret står huvuddelen av kören i fem stämmor redo. En mindre del med ytterligare fyra stämmor är uppställd på en läktare bakom åhörarna.

Tonsättaren, Gregorio Allegri, deltar själv i kören som en kontralt, en hög tenor. Med en början som korgosse är han redan erfaren, både som sångare och tonsättare. Men först dryga tiotalet år senare han ska nå höjden på sin karriär som kapellmästare, främst tack vare sin musik för såväl körer som stråkar. Även om vi musikhistoriskt befinner oss i barocken dröjer Allegri, starkt präglad av mästaren Palestrina, stilmässigt kvar i senrenässansen.

Det är första gången hans Miserere ska framföras, verket som för alltid räddar honom ur historiens glömska. En stillsam melodi inleder. Strax tar en bedjande mansstämma över, tills kören på galleriet som ett eko i fjärran upprepar melodin. Växlingen upprepas några gånger och låter tonerna klättra tills de kröns av en solitär gossopran från läktaren.

Att tävla i musik är en dum idé. De som leder Melodifestivalen brukar säga något liknande innan de kavlar upp ärmarna och sätter i gång.

Ändå frestar det om man vill säga att något är riktigt, riktigt vackert. Det händer att Mozarts Ave Verum Corpus utnämns till världens genom tiderna vackraste musikstycke. Jag, och nog flera med mig, skulle vilja påstå att Allegris Miserere är ännu vackrare. Inga hästlängder i försprång, snarare en kamp vid målsnöret.

Fängslade av sina klanger tycks rösterna försatta i trance. Varsamt, med osviklig värdighet, frammanas tonerna ur en tystnad som bävar av överjordisk närvaro. En efter en ger de sig till känna i högtidlig procession.

Likt bildsköna änglar uppstår de nyskapade ur intet, ur dunklet bakom scenen som ramar in det vi, jordiska varelser, förmår varsebli. I själva verket är det storslagna hörspelet en skärva av ett gränslöst skeende.

En del tonsättare anses berömda för ett enda verk. Bizet nämns som exempel med sin Carmen. Och Gustav Holst leder onekligen tanken ensidigt till Planeterna. Alla tänker väl på Pacific 231 när Arthur Honegger nämns, liksom De fyra årstiderna associeras med Vivaldi.

Men bättre än någon annan kvalar Allegri med sitt körverk in i ligan, i den mån en sådan alls existerar. Under sin livstid skrev han flera verk som blev mycket uppskattade i samtiden, inte minst av påvarna Urban VIII och Innocentius X. Idag är allt utom Misereret bortglömt. Desto starkare lyser stycket tvärs genom århundradena.

Därmed tillhör det en exklusiv skara verk från tiden innan begreppet klassisk musik hade uppfunnits som spelats oavbrutet fram till våra dagar. I äldre tid övergav man nämligen ständigt det nyss så omhuldade för nya stilar. Bach föll ganska snart efter sin död offer för denna trendkänslighet. Mer livskraftiga tonsättare vid sidan av Allegri är däremot Pergolesi med sin Stabat Mater och Händel med Messias.

Miserere är latin och betyder ”förbarma dig”. Texten är hämtad ur Versio Vulgata, bibelöversättningen från hebreiskan och grekiskan. Det rör sig om en psalm ur Psaltaren som egentligen är en klagovisa, en bön om förlåtelse med vidhörande försoningsoffer.

Varje ängel bär varsamt sin ton i famnen, som ett länge efterlängtat barn. Eller som om hon anförtrotts Gudamoderns livsfrukt, han som ska släcka världens konflikthärdar och förlåta människornas synder.

Vingburna lyfter änglarna sakta med sin oskattbara börda, stiger högre och högre, medan klangerna djupnar. Den vackra musiken klingar samman med människornas skuldtyngda böner om förlåtelse i en förlösande enhet som når det uthärdligas gräns.

Misererets oerhörda skönhet framgår av att påvarna svartsjukt behöll det för sig själva. Noterna förbjöds att spridas. Någon gång blev det dock möjligt för allmänheten att lyssna från en balkong, medan avskrifter var fortsatt förbjudna. Skrivdon fick absolut inte medföras.

Men så en vacker dag år 1770, efter drygt hundratrettio år av hemlighetsmakeri, satt en fjortonårig musikalisk yngling vid namn Wolfgang Mozart på balkongen. Efter två genomlyssningar gick han hem och plitade ner varenda not efter minnet.

Skeptiska röster menar att ynglingens manager och agent, pappa Leopold, hittade på alltsammans i PR-syfte, och de har nog rätt. Noter lär nämligen ha varit i omlopp i London när familjen Mozart besökte staden.

Till slut når sopranstämman fram till målet för himmelsfärden. En av änglarna öppnar sin famn. En ensam ton, inkarnerad av barnet som har vilat däri, sträcker nyfiket fram fingret genom rymderna mot en punkt som skälver av ljus. Det är nålsögat till Paradiset.

Våra ögon bländas och värker. Oberörd av skenet, med uppspärrade ögon, stoppar barnet fingret genom nålsögat. 

Inte mycket tränger igenom, men tillräckligt för att vi ska fyllas av förtröstan, känna utsidan av Guds hand glida över våra kinder, lyfta blicken och skymta ansiktet som vi alla avbildar. Det vi speglar i varandra som medmänniskor i våra smärtfyllda liv.

Sedan börjar allt om igen. 

Martin Söderlind
antikvetare och skribent