Den eviga återkomsten: Är det bara repriser kvar nu?

Den cirkulära idén om rening och pånyttfödelse lever kvar även i det moderna medvetandet. Dan Jönsson funderar på om historien, återigen, är på väg att ta slut.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sänd första gången 2024-02-06.

När min mor var döende hände det ofta när jag kom och hälsade på att jag inte visste var hon befann sig. Det vill säga, med sin kropp satt hon förstås där i sin rullstol, men andligen var hon någon helt annanstans, hon var ung, hon var frisk och omgiven av sedan länge döda släktingar och vänner. Ofta pratade hon med mig som om jag var en av dem. I början försökte jag rätta henne i hennes villfarelser men slutade snart med det eftersom jag märkte att det bara gjorde henne förvirrad. Hon levde verkligen i en annan tid – inte bara vid en annan punkt i den utan i en helt annan tidsdimension, en värld där själva flödet hade stillnat och det förflutna samlades som i en väldig bassäng av tid, där allt blandades ihop.

Jag visste förstås att sådant här är ganska vanligt hos människor i livets slutskede, ändå kände jag mig alltid lite skakad efter de där besöken. Som om jag blivit utsläppt ur en mörk tunnel: bara tanken på att bli berövad tidens flöde på det där sättet kändes som en mardröm. Rentav en vision av helvetet. ”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet,” skrev den amerikanske författaren William Faulkner i ett vackert och berömt citat, men jag måste protestera: jo. Det är det. Och det måste det få vara. Tidens flod är ingenting att leka med, den som försöker kliva ner i den två gånger riskerar väldigt lätt att drunkna i den. Som meteorologen Phil Connors i filmen ”Groundhog Day”, eller Tara Selter i Solvej Balles märkliga romansvit ”Om uträkning av omfång”, som tvingas återuppleva samma dag gång på gång. Här handlar det visserligen inte om att stiga ner i det förflutna, snarare är det flödet självt som fastnat i en virvel, men effekten är densamma, en förtvivlad känsla av att livet förlorar sin riktning, sin mening. En sorts existentiell demens.

Ändå, tanken måste tänkas. Tiden är som bekant den enda dimension som människan inte kan röra sig fritt i, och insikten om det förflutna som något för alltid förlorat är smärtsam. Historien måste besvärjas, väckas till liv, förverkligas på nytt. Vi utför egentligen sådana operationer hela tiden, så fort vi pratar gamla minnen, går på museum, eller firar jul och bakar pepparkakor efter farmors recept. Hela tiden med ett öga ner i tidens vatten: verkar det inte stillna, bara lite? Proceduren upprepas på kollektiv nivå: än idag återupplever människor i de kristna kulturerna varje söndag hur Herren vilade på skapelsens sjunde dag. I den tidiga sovjetstaten återuppfördes årligen stormningen av Vinterpalatset med tusentals statister, som ett sätt att hålla det revolutionära ögonblicket levande. Och i den lilla byn Tvarozná utanför Brno i dagens Tjeckien halar Napoleon en fredagskväll i början av december varje år fram konjakspluntan ur innerfickan på sin uniform efter att ha eldat sina trupper inför morgondagens stora drabbning. Trekejsarslaget vid Austerlitz, där den franska armén drev de ryska och österrikiska motståndarna på flykten i december 1805, rekonstrueras i ett tre dagar långt lajv av ett par tusen entusiaster i tidstrogna uniformer och med noggrant reproducerad utrustning, med motorvägen brusande i fonden bakom krutröken och marschmusiken skrällande ur högtalarna som ackompanjemang till kavalleriattackerna. Som alltså år efter år leder till samma resultat: den franske kejsarens triumf. Historien kan ju inte annat. Man frestas återigen besvara Faulkners berömda citat: Nej, det förflutna är inte förflutet. Det är bara dött.

Och samtidigt: där jag står och huttrande bevittnar den historiska drabbningen anar jag någonstans bakom dessa sorgfälliga rekonstruktioner en kittlande, förbjuden tanke, skuggan av en möjlighet att något oväntat skulle kunna hända, Napoleon falla av hästen, ödet vika av i en helt okänd riktning… Jag tänker på det som den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade kallar för ”historiens fasa” – människans eviga svindel inför den avgrund av kaos och våld, epidemier, krig och naturkatastrofer som tiden tvingar henne att uthärda och som hon därför på något vis alltid har behövt hitta något sätt att tolka, skaffa sig distans till. I sin klassiska essä ”Myten om den eviga återkomsten” spårar Eliade dessa existentiella besvärjelser tillbaka till de förhistoriska, arkaiska kulturerna: hur de i myter och riter tvingar tiden till en evig cirkelrörelse där världen gång på gång skapas på nytt och det förflutnas fasor utplånas. Den vardagliga, profana tiden är i de här kulturerna bara ett sken. Bakom dess prövningar och katastrofer finns en sann, gudomlig tid som människan i dessa cirkulära riter måste aktualisera, förverkliga på jorden för att få överleva i det timliga. Tiden renas, kretsloppet kan börja om.

Med den moderna synen på historien som en linjär utveckling, ett framåtskridande där människans egen skapande aktivitet är den avgörande drivkraften, kan denna cirkelrörelse se ut att ha brutits en gång för alla. Men det är, som Eliade ser saken, bara på ytan. I själva verket är den moderna människan i precis samma behov av att kunna se en mening, rentav en plan bakom historiens kaos och katastrofer. I praktiken går de ju bara att uthärda om man betraktar dem som förklarliga – rentav nödvändiga – steg på utvecklingens väg mot framstegets och upplysningens historiska slutmål. Vi finner sådana tankar i marxismens utopi om kommunismen, liksom i nittiotalets liberala fantasier om ”slutet på historien”, och för den delen i vår egen tids illusioner om hållbar tillväxt.

Men inte bara det: också den cirkulära idén om rening och pånyttfödelse har varit fundamental i den moderna historiesynen, och är det faktiskt än idag. Man kan tänka på hur de franska och ryska revolutionerna gjorde rent hus med det gamla för att bygga något nytt och friskt på dess ruiner, eller hur andra världskrigets ödeläggelse tycktes tvinga historien att börja om från noll, i vad som väl närmast är en modern version av den arkaiska myten om världsbranden, apokalypsen, ragnarök. Med atombomben och förintelsens fasor läggs civilisationen, ja själva historien i aska för att sedan kunna återfödas ren och full av möjligheter.

I en hisnande passage spekulerar Eliade i om den moderna människan kanske på nytt närmar sig en punkt där hennes historiska aktivitet når vägs ände. Antingen för att historien förr eller senare blir, så att säga, full: summan av alla historiska orsaker blir till slut så komplicerad och omöjlig att överblicka att de inte längre går att påverka. Eller, kanske troligare: för att människans benägenhet att skapa historia visar sig hota hennes egen existens. Återstår en reträtt – organiserad eller panikartad – tillbaka in i arketypernas och upprepningens värld. Eliade skrev sin bok redan 1949, men kanske är det nu i vår tid vi börjar ana denna gräns. Flodens utlopp, där den mynnar i historiens bassäng. Om vi nu inte redan har passerat den? Jag är rädd för det. Jag är – verkligen – rädd för det.

Dan Jönsson
författare, kritiker och essäist


Litteratur

Mircea Eliade: Myten om den eviga återkomsten. Översättare: Åke Nylinder och Dan Shafran. Serien Engelsbergsklassiker, Bokförlaget Stolpe, 2023.