
OBS: Radioessän Återförtrollningar: Dags att ge psykedelika till överkonsumerande egoister?
Att ens jag försvinner behöver inte vara en ensam känsla. Tvärtom kan den lysa av mening. Eva-Lotta Hultén vet hur det känns.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag drabbades av världens skönhet när jag promenerade över till fastlandet en septemberdag. Solen värmde i ryggen och vattnet under bron glittrade och det var som om en blixt slog ner i mig. Himlen ovanför skogen var obeskrivligt blå. Ljus och kärlek strömmade mot mig och världen vibrerade både runt mig och i mig. Jag kände starkt att det inte gjorde något om jag dog just då. Jag var redo att helt och fullt bli ett med allt. Ja, jag kände faktiskt att det var vad som hände: jag löstes upp och gick upp i det som omgav mig och det gjorde mig fullkomligt lycklig. I kanske fem minuter befann jag mig i detta tillstånd av både eufori och upplösning innan det klingade av och övergick i mer vardagliga känslor av glädje och meningsfullhet.
Hade jag varit kristen så hade jag antagligen tolkat händelsen som ett gudomligt tecken men så såg jag det inte alls. Ingen Gud uppenbarade sig. Det jag mötte var Naturen, eller kanske Världsalltet och det ingav mig en existentiell hemhörighet i den här världen, inte i en himmelsk.
Några av mina absolut lyckligaste stunder i livet har inbegripit denna känsla av att vara ett med min omvärld och upphöra att existera. Jag har erfarit den i en igenväxande kohage, i en eka på havet och på cykel under en blixtrande himmel, om än inte lika ihållande som där på bron. Under någon minut har jag kommit i resonans med det större medvetande som omfamnar platsen jag befinner mig på, och kanske hela jorden.
Varför är min känsla av meningsfullhet så stark när jag upplever att mitt eget jag försvinner? Borde inte denna icke-existens istället vara det mest meningslösa man kan tänka sig?
En känsla av att bli tagen i anspråk gör våra liv meningsfulla. Det kan handla om att vara efterfrågad på jobbet eller bland vänner; att känna sig behövd. Men också om detta uppgående i något större, som somliga av oss kan uppleva helt spontant, och som också kan framkallas av psykedeliska substanser. Meningsskapande, förklarar religionsvetare David Thurfjell i boken ”Anspråkstagen”, är inte bara att intellektuellt kunna besvara de stora livsfrågorna utan också en subjektiv känsla, en inre stämning och en kroppslig upplevelse. Och i jagupplösningen blir vi totalt anspråkstagna. ”Den som ger hela sig själv – sin kropp, sin själ, sitt förstånd”, skriver Thurfjell, ”kommer att få en meningserfarenhet som är i det närmaste total.”
Primatforskaren Jane Goodall har beskrivit sin upplevelse av jagupphörande såhär: ”då jag efteråt försökte minnas upplevelsen tycktes det mig, som om mitt jag helt hade försvunnit: jag och schimpanserna, jorden och träden och luften tycktes smälta samman och bli ett med själva livets andliga kraft. Luften var fylld av en bevingad symfoni, fåglarnas aftonsång […]. Den eftermiddagen var det som om en osedd hand hade dragit åt sidan en gardin, och jag hade under det allra kortaste ögonblick sett genom ett sådant fönster.”
Hågkomsten återges av neurovetaren Christoph Koch i boken ”Då är jag själv världen”. I den beskriver han hur vissa former av temporallobsepilepsi kan ge dessa känslor av ett uppgående i något större. Han nämner historiska personer som berättat om upplevelser av jagupplösning som kan ha utlösts av epilepsi, till exempel Hildegard av Bingen, Julian of Norwich, Jeanne d’Arc, Mäster Eckhart, Rumi och Khalil Gibran.
Är detta förklaringen till mina erfarenheter? Under sju år i min ungdom behövde jag medicinera på grund av temporalslobsepilepsi. Sjukdomen gav mig annars uppåt trettio deja vu-er om dagen och flera anfall i veckan då jag fick svårt att hålla mig upprätt och samtidigt drabbades av en sorts hallucinationer som kändes som viktiga budskap från en annan värld, men som jag aldrig lyckades komma ihåg efteråt.
Tvärtemot vad många tror är epilepsi en sjukdom som kan gå över och i mitt fall behöver jag inte längre medicinerna. Men blev jag verkligen helt bra? Deja vu-erna är numera sällsynta, hallucinationerna helt borta, men kanske har epilepsin gett en bestående förmåga att då och då uppleva jagupplösning? I så fall vill jag inte bli helt frisk.
Sådana här upplevelser av att uppgå i ett större medvetande tycks få bestående påverkan på dem som har dem. Forskning visar att det gör dem som drabbas mer nyfikna på världen, mer glädjefyllda och leder till att de känner större samhörighet med andra. Man kan också få en permanent förändrad verklighetsuppfattning, förlora rädslan för döden, bli mindre intresserad av materiella ägodelar och utveckla en strävan att verka för mänsklighetens bästa. Kanske är jagupplösande psykedelika något vi snart kommer börja behandla inte bara deprimerade neurotiker utan också överkonsumerande egoister med?
Att framkalla jagupplösning på beställning utan psykedelika tycks inte gå men däremot kan man genom långvarig träning i meditation öka chanserna för att det ska inträffa, och det finns också andra tekniker, som intensiv dans eller andning, självspäkning eller sensorisk deprivation, som man kan få i en mörk och ljudisolerad flyttank.
Men vi kan också träna oss i att uppnå mer vardagliga och enklare former av jagupplösning. Upplevelser som kanske inte är lika totala och omvälvande som det jag upplevde på bron, eller Jane Goodall i djungeln, men som ändå ökar vår känsla av samhörighet med världen och skänker lycka och mening. David Thurfjell föreslår att vi ska öva upp vår förmåga att subjektivera världen.
När man objektiverar något försöker man minimera dess påverkan på känslor och tankar och förhålla sig så neutral som möjligt. Det är ett viktigt förhållningssätt att sträva mot i vetenskapliga sammanhang, men kanske inte riktigt vad vi behöver för att uppleva känslor av mening. Att subjektivera är att göra tvärtom: att se sig själv som en del i den större helheten – och att känna och uppleva världen utifrån denna insikt.
Som levande varelser lever vi i symbios med den värld som omger oss vare sig vi vill eller ej. Vi kan odla vår känsla av att vara anspråkstagna av vår omgivning genom att se och stärka vår relation till den. Närhet till platsen, dess historia, naturen, människorna som delar den med oss – det ger oss rottrådar som kan skänka ett näringsintag av mening. Och vi kan stimulera deras tillväxt: låta världen komma till oss som en sammanlänkad väv i stället för som lösryckta fakta om sakernas tillstånd.
För filosofen och mystikern Simone Weil hörde vårt sannaste och mest autentiska jag ihop med något större, som hon kallar Gud men som jag alltså hellre skulle kalla naturen eller världsalltet. Genom att ge upp synen på sig själv som världens mittpunkt så blir man verklig, ansåg Weil.
Vi hör ihop, vi är varandra. Vad kan vara mer meningsfullt än den känslan?
Eva-Lotta Hultén
journalist och författare
Litteratur
Christoph Koch: Då är jag själv världen. Neurovetenskap och psykedelika. Översättning Tom Sköld. Fri tanke 2025
David Thurfjell: Anspråkstagen. Människans bot mot meningslösheten. Norstedts 2026
