Upplysningar: Har vi pirater att tacka för Upplysningen?

Är det Jolly Roger snarare är Trikoloren som upplysningens förkämpar bör hissa? Dan Jönsson läser David Graebers postumt utgivna Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia och prövar hypotensen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2023-12-11.

Historien är höljd i dunkel. Historien är visserligen alltid höljd i dunkel, men i somliga hörn är dunklet dunklare än annars. Som här: på nordöstra Madagaskar, troligen i närheten av den lilla ön Ile Ste-Marie, låg i början av 1700-talet en stad med namnet Libertalia, eller Libertatia. Libertalia, berättas det, var en koloni som grundats av pirater med en viss kapten James Mission i spetsen, en republik där myterister och sjörövare förverkligat ett samhälle med radikal jämlikhet, där all egendom var gemensam och besluten fattades genom direkt demokrati. Ingen hudfärg, ingen tro räknades för mer än någon annan. Invånarna i Libertalia såg sig som frihetens väktare och drevs av sitt motstånd mot auktoriteter och förtryck i alla former: monarki, slaveri, religion och ekonomisk orättvisa. De konstruerade ett eget språk, förde en vit flagga och levde i vad som kan beskrivas som utopisk kommunism. Med kapten Missions ord var ”varje människa född fri, och med lika stor rätt till sin försörjning, som till luften han andas”.

Så berättas det åtminstone. Med tiden har historikerna tyvärr kommit till slutsatsen att både kapten Mission och hans Libertalia måste betraktas som en myt. Enda källan där de nämns är den samtida krönikan A General History of the Pyrates, utgiven i London 1724 under pseudonymen Captain Charles Johnson, möjligen ett täcknamn för författaren Daniel Defoe. Mycket annat i Captain Johnsons krönika är å andra sidan väl belagt, så det kan inte uteslutas att myten om Libertalia i viss mån var, som det brukar heta, baserad på en verklig historia. Att pirater verkligen etablerade baser och grundade kolonier på Madagaskar är oomtvistat, och i Europa gick vid tiden rykten om ett mäktigt piratkungarike under ledning av den legendariske – men historiskt dokumenterade – sjörövaren Henry Avery, som efter en spektakulär räd mot den indiska stormogulens flotta utnämndes till ”mänsklighetens fiende” och jagades som fredlös över hela världen, utan resultat.

Även detta kungarike var av allt att döma en myt. Däremot tycks bilden av piratsamhällenas egalitära och demokratiska principer faktiskt ha visst fog för sig. Det var nämligen så besluten togs och rikedomarna fördelades ombord på piratskeppen – så att samma regler gällde när de gick i land verkar logiskt. Men sant eller inte: det ver,kligt betydelsefulla i den här historien är kanske egentligen det dokumenterade faktum att berättelserna om dessa fria och jämlika piratsamhällen fick sådan spridning i det tidiga 1700-talets Europa. Man får komma ihåg att det här var flera årtionden före Montesquieu, Rousseau och encyklopedisterna; det vi idag kallar upplysningen och dess idéer om en rättvis och förnuftsbaserad samhällsordning hade fortfarande inte formulerats. Men de låg i tiden. Piratlegendernas berättelser om blomstrande, alternativa samhällen i fjärran hav förebådade ett epokskifte.

Det är här deras historiska betydelse ligger, inte i deras eventuella faktabakgrund. Den amerikanske antropologen David Graeber beskriver i sin posthumt utgivna ”Pirate Enlightenment, or The Real Libertalia” – alltså: ”Piratupplysning, eller det verkliga Libertalia” – hur ryktena om dessa laglösa, egalitära utbrytarrepubliker bör ha fungerat som katalysatorer för det politiska tänkandet i ett Europa där den absoluta monarkin och den allsmäktiga kyrkan hade ett bergfast grepp inte bara om den politiska makten utan också om det ideologiska ramverket. Skulle nya tankar tänkas fick de helt enkelt komma utifrån. Graeber, som dog 2020, har tidigare varit inne på samma spår: i den väldiga ”Början på allt”, skriven tillsammans med kollegan David Wengrow, berättas exempelvis historien om den irokesiske ädlingen Kandiaronk, som i en vida spridd bok från 1703 av den franske författaren Lahontan framträdde som en verserad och radikal kritiker av den kristna civilisationens klasshierarkier, intolerans och sexuella bigotteri.

Graebers tes är alltså att impulser som dessa blev avgörande för att rucka perspektiven och bereda vägen för de idéströmningar som hundra år senare fick sitt utlopp i de franska och amerikanska revolutionerna. Tanken är i och för sig inte ny; historiker som Marcus Rediker och Peter Lamborn Wilson har långt tidigare lyft fram piraternas betydelse som förebilder för den tidens fattiga och förslavade. Deras räder sågs som hjältedåd mot en despotisk övermakt, och i deras jämlika, fördomsfria samhällen anades konturen av en rättvisare värld. Wilson beskriver i sin bok ”Piraternas utopi” från 1995 hur piratkolonier som buckanjärernas på Hispaniola – ön som idag delas mellan Haiti och Dominikanska republiken – eller den i Salé i Marocko i sin tid fick sådant inflytande på det allmänna medvetandet att de i själva verket borde ses som första stegen i den revolutionära utveckling som skulle förändra Europa. Att nästan ingenting finns kvar som vittnar om deras existens är i sammanhanget inte det väsentliga. Också det mytiska Libertalia blir för Wilson på så vis ändå ett historiskt faktum, eller som han formulerar det: ”Man kan anta att berättelsen blev trodd för att den var trovärdig.”

Sann, verklig, trovärdig –  historieskrivning handlar om att bringa reda i ett skeende där mycket, kanske rentav det allra viktigaste utspelar sig i det fördolda, bortom både vittnesmål och dokumentation, och där myter, mysterier och legender ofta är drivande i processer som pågår under generationer, utan direkt påvisbara samband. Ett viktigt spår i David Graebers berättelse handlar om hur piraterna på Madagaskar ända från början beblandade sig med den inhemska befolkningen och hur deras samhällen, också långt efter att de upphört att fungera, på så vis kan sägas ha överlevt genom lokala kungariken som i många fall fört vidare deras värderingar ända in i vår tid. Och Peter Wilson filosoferar, apropå fristaten i Salé, som av allt att döma försvann genom att piraterna konverterade till islam, hur – jag citerar: ”Deras inflytande över den europeiska civilisationen tycks ha varit noll och intet, eller till och med mindre än noll: i likhet med släktingar som har skämt ut sig nämns de aldrig och är inte bara bortglömda utan avsiktligt bortglömda.”

Men denna avsiktliga, kollektiva glömska är kanske ett gigantiskt, europeiskt självbedrägeri? Kanske finns ett verkligt samband mellan dessa avfällingar och upplysningstidens beundran för islams konst och kultur? Kanske piraternas terrorverksamhet bör ses – med Wilsons formulering – ”som ett sätt att fly från (och hämnas på) en civilisation präglad av ekonomisk och sexuell misär, en självgod kristenhet baserad på slaveri, förtryck och elitprivilegier”? Mycket möjligt. Rentav mycket troligt. Men historien säger som bekant lika mycket om den tid den skrivs i som den tid den skriver om. Vad vi ser i den beror i hög grad på vad vi förväntar oss att se. Också vår egen tid är höljd i dunkel.

Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur

David Graeber: Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia. Penguin books, 2023.

Peter Lamborn Wilson: Piraternas utopi. Översättning: John-Henri Holmberg. Bakhpll förlag, 2016.