Urbana djur: Stadsrävar och cityråttor utmanar våra illusioner

Ett enskilt vilt djur i staden är en exotisk avvikelse. Men när hundratusentals rävar och råttor bosätter sig ibland oss blir de ett hot. Patricia Lorenzoni undersöker vad det är som stör.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.

År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare. Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden. En stad, säger hon, byggd ”utan plats för råttor”.

 Enbart människornas värld har staden aldrig varit.

Femtio år senare vandrar jag med min tvååriga dotter i de minutiöst välplanerade och behagligt gröna bostadskvarteren. Plötsligt skymtar vi en rörelse i rännstenen. Vi stannar till, väntar tysta. Fram smyger nos efter nos, gråbruna råttungar som nyfiket kilar in och ut genom hål och gångar. Ur dottern bubblar förtjust skratt. Från den dagen blir ett besök till a casa dos ratos, råttornas hus, del av vår dagliga rutin.

Staden som byggdes utan plats för råttor invaderades genast av dem. Också Lispector konstaterar det, och de är, säger hon, mycket stora. Vare sig människor vill eller inte, skapar djuren sig sina egna liv i människornas rum. Råttornas Brasilia finns i gränslandet mellan ovan- och underjord. Och denna parallellvärld ställer på sin spets frågan vems staden egentligen är. Vem har hemortsrätt här?

Enbart människornas värld har staden aldrig varit. En gång var närvaron av djur mycket påtaglig. I boken Beastly London: A History of Animals in the City, frammanar Hanna Velten en stad i vilken en kakofoni av djurläten blandar sig med människors röster och annat larm; fordonen dras av hästar, boskap förs genom centrala London till slakt vid marknaden i Smithfield, tuppar gal mellan husen. Under 1900-talet försvann djuren. Motorer ersatte dragdjur, övervakningsteknologi övertog vaktdjurens uppgifter. Inte ens katterna tas längre i bruk som råttjägare. Bara det loja sällskapsdjuret, instängt i det privata hemmet, har behållit sin plats.

I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp.

Dessa djur var bruksdjur, men Velten skriver också om de oinbjudna, de icke domesticerade; duvor, sparvar, rävar och råttor, för att nämna några. En del av dem, såsom råttorna, lever liv så sammanflätade med människans att det inte längre kan tänkas åtskilt från det. Andra förknippas snarare med landet, och ses som tillfälliga gäster i staden. Men likt människor, migrerar också djur från land till stad och blir bofasta i den senare. Sedan några decennier tillbaka har prärievargar slagit sig ner i New York Citys centrala parker. I Washington DC:s monumentpark National Mall tigger gråekorrarna sedan länge mat med samma närgångenhet som stadsduvor. I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp. Varje vår föder hararna i den hårt trafikerade rondellen nedanför mitt sovrumsfönster i Norrköping upp en ny kull ungar. Och enda gången jag ett kort ögonblick befunnit mig öga mot öga med en räv var när jag satt på ett tåg som sakta höll på att lämna London. Plötsligt stod den där, räven, alldeles nära spåret och såg på mig genom fönstret. Mager, lite skabbig, omisskännligt urban. Och likväl, vild. En färsk studie uppskattar antalet rödrävar i brittiska städer till hundrafemtio tusen.

Vi kan se på de brittiska rävarnas urbanisering utifrån hur själva gränsen mellan natur och kultur dras. Till London började rävarna söka sig på 1940-talet. Där har de blivit föraktade gryningsjägare i stadens soptunnor, som ibland fångas på övervakningskameror när de åker tunnelbana eller besöker museer. Londons dåvarande borgmästare Boris Johnson kallade dem 2013 för "en farsot och ett hot", och manade instanser ansvariga för skadedjursbekämpning att ta tag i ett problem över vilket staden sades ha förlorat kontrollen. Räven, detta tidigare närmast rituella jaktbyte, hade blivit parasit.

Just den gången hade det rapporterats om en räv som attackerat ett spädbarn och bitit av dess finger. Rävkännare påpekade att det var ett synnerligen atypiskt beteende för en räv, och att rävarna i London dessutom bidrar till att kontrollera den än mer hatade råttpopulationen. Men problemet med rävarna är kanske egentligen ett annat. När de självmant kommer in i staden överträder de en gräns.

Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll.

Distinktionen mellan natur och kultur har sedan tidigmodern tid varit fundamental för det moderna västerländska tänkandet. En av dess mest inflytelserika befästare, filosofen Francis Bacon, använde häxprocesserna som bild av hur vetenskapsmannen lade en kvinnligt kodad natur på tortyrbänken för att avtvinga henne hennes hemligheter. En annan, lika inflytelserik, 1600-talsfilosof, René Descartes, drog gränsen mellan djur och människa utifrån hävdandet att djuren saknade både självmedvetande och tänkande – de var ”automater”. Det följer att djuren heller inte kan ha någon historia.

Staden är en historisk företeelse, den mänskliga artefakten par excellence. Naturens plats är här i den avgränsade och kontrollerade parken. När vilda djur oblygt träder in i staden, kan de kanske till en början ses som exotiska anomalier. Men när de verkligen blir del av stadens liv, ja, när de rent av till följd av föroreningar och dåligt balanserad kost börjar visa symptom på samma livsstilssjukdomar vi själva har, då möts de av förakt. Och detta förakt tycks bara godtyckligt relaterat till deras eventuella negativa påverkan på människornas stad.

Därför spelar det liten roll om rävarna håller efter råttor, eller är att jämföra med dem. Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll. Vare sig vi vill eller inte, insisterar de på att höra staden till.

Och om vi om räven fortfarande kan tänka att den egentligen hör hemma i skogen, har råttan sedan länge förlorat den kontakten. Sedan urminnes tider har råttorna levt som ovälkomna gäster i vår närhet, delat våra bord och förråd. Råttans historia är en kulturhistoria. Och till skillnad från hunden, har råttan skapat sin historia trots att vi människor aldrig upphört att försöka göra slut på den. I relation till råttans långa kulturhistoria är avlandet av den som försöksdjur, eller 1990-talets trend med sällskapsråttor, inte mer än parenteser.

Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor.

Det är därför ingen tillfällighet att just råttor var en av nazisternas favoritbilder för judar. Tysklands historia var intimt sammanvävd med judisk historia, i praktiken omöjlig att skilja från den. Enda sättet att avskilja judarna som främmande var att definiera dem som parasiter. Råttan blev den perfekta våldslegitimerande metaforen.

Sociologen Zygmunt Bauman talade om den moderna staten som trädgårdsstaten, karaktäriserad av begäret efter ordning; ogräs och oinbjudna gäster måste rensas ut. Dragningen mot det totalitära, menade Bauman, var inbyggd i moderniteten själv. Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor. Råttorna skapar sig sina liv i mellanrummen. För att bli av med dem skulle vi bli tvungna att också skapa ett helt genomlysbart rum. Lispector var väl medveten om detta. Hon skrev: ”En väsentlig del av oss, den sämsta, den med råttskräck, finns det ingen plats för i Brasilia. Man har vägrat inse att människor är ynkliga varelser. Byggnader med beräknat utrymme för molnen. Helvetet har mera förståelse för mig.”

Sedan det där året då min dotter var två, har jag inte sett råttor igen i just den rännstenen. Men varje gång jag är i Brasilia och passerar det som var a casa dos ratos, känner jag en tröst i att till och med i denna den mest modernistiska av utopier, gör djuren staden till sin.

Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare

Litteratur 

Zygmunt Bauman, Modernity and Ambivalence, Polity Press 1993.

Clarice Lispector, Fem dagar i Brasilia, översättning Marianne Eyre, Umbra Solis 1998.

Hanna Velten, Beastly London: A History of Animals in the City, Reaktion Books 2016.