Vi har fått ett samhälle där ingen längre vill vara den vuxna i rummet. Barnens rätt att ta plats och leva ut varje impuls går före andras rätt till lugn. Är detta unikt svenskt?
Det undrar Anna i veckans brev till Anna-Karin Wyndhamn, som svarar henne här.
Inläsare: Staffan Dopping
