Pico della Mirandola: Renässansens rebell triggades av motståndet

Få filosofiska texter har ett så personligt tilltal och temperament. Torbjörn Elensky slår ett slag för renässansens manifest och dess upphovsman.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det: All human beings are born free and equal in dignity and rights, vilket på svenska översatts till Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Ordet för värdighet har alltså översatts med värde. Spelar detta roll för hur vi pratar om människor och deras fri- och rättigheter? Är ett värde inte något annat än värdighet? Det förra är något man har i kraft av att bara vara människa. Mördaren och offret, civilisten och soldaten, det nyfödda barnet och 100-åringen har alla exakt samma, principiella människovärde. När något är så allmänt utbrett riskerar det att bli likgiltigt. Ditt värde kräver inget av mig. Värdigheten däremot är något som innebär ömsesidighet. Oavsett vem du är och vad du gjort kan du förtjäna att behandlas med värdighet. Men värdigheten är inget du har, det är något du gör, och jag, och vi tillsammans. Varför tycks det vara svårare på svenska att prata om människans värdighet än hennes värde? Beror det på att ordet låter föråldrat, att vi tänker oss att en värdig person är lite uppblåst, en farbror Blå med hatt och käpp? Eller beror just på att det kräver något av oss, att det snarare än en egenskap är en aktivitet?

Det engelska dignity kommer från latinets dignitas. Från det kommer också orden dignitet, något som har en viss tyngd, och dignitär, högre tjänsteman, även denna med viss tyngd, i symbolisk mening naturligtvis. För romarna var dignitas både något man kunde inneha i kraft av sitt ämbete och ett inre värde i en person. Cicero använder det över tusen gånger i sina bevarade verk – vilket är hälften av samtliga förekomster av dignitas i romersk litteratur. Med kristendomen blev begreppet något för alla människor, som vi innehar i egenskap av att vara skapade efter Guds avbild. Dessutom användes det som beteckning på själens avspegling av treenigheten, för liksom den består av fadern, sonen och den helige ande, tre dignitates, värdigheter, i en Gud, består själen av tre värdigheter: intellekt, vilja och minne.

Men den som gjorde värdighet till det begrepp det blivit idag var den italienske renässansfilosofen Pico della Mirandola. Han var 1400-talets filosofiska underbarn, vars ”Tal om människans värdighet” har kallats renässansens manifest. I det träder individen för första gången fram med alla sina rättigheter, anspråk och friheten som högsta värde och mål. Pico föddes 1463 i en furstlig familj och skickades som 14-åring för att studera juridik i Bologna. Men efter bara något år lämnade han universitetets begränsade miljö för att istället studera kabbala, judisk mystik. Han fortsatte till Florens där han läste Platon tillsammans med den några år äldre Marsilio Ficino, som höll på att översätta dialogerna till latin. På grund av sina språkkunskaper, filosofiska kommentarer och mångfacetterade lärdom betraktades ”Mirakelpojken” Pico redan som 22-åring som stor filosof och universalgeni. Men hans liv blev allt annat än en ordnad tillvaro vid något lärosäte. Efter en kort sväng till Paris, där Aristoteles fortfarande dominerade undervisningen, återvände han till Florens, rymde med en ung adelskvinna och åkte runt i Italien på flykt undan både rättvisan och pesten.

Samtidigt med dessa äventyr fortsatte han med sina studier. Hans mål var att förena all kunskap han skaffat sig till ett enda system: inte bara europeisk filosofi, utan framför allt sådant som kyrkan förbjöd, som judisk mystik och arabiska tänkare. Han ansåg att eftersom sanningen är en, men spridd i flera olika traditioner, gällde det bara att kombinera dem för att förstå allt. När han var 24 år ville han ordna en konferens i Rom, där han skulle presentera sin syntes av all världens kunskap i 900 teser. Påven Innocentius VIII förklarade genast att 13 av teserna var kätterska och flera andra suspekta. Det var för mycket som utmanade kristendomen i Picos teorier. Dessutom ansågs han vara för ung för att kunna tas på allvar. Men han blev bara triggad av motståndet. Det var som svar på kyrkans förbud som han skrev det korta, kärnfulla och medryckande talet om människans värdighet. Inte heller det tilläts han framföra, men det trycktes och spreds och har fortsatt att inspirera ända sedan dess.

Filosofin, skriver han i sitt tal, har lärt honom att lita på sitt eget samvete, inte på vad andra tycker. Han frågar: vad lönar det sig att bara läsa latinsk filosofi och utesluta grekerna och araberna, när allt från början kom från barbarerna? Det är en bildad och självsäker, utmanande 25-åring som talar, men också någon frustrerad av att inte bli tagen på allvar. Upprepat påpekar han att hans ungdom inte borde hållas emot honom, för han kan mer än de flesta andra. Få filosofiska texter från historien har ett sådant personligt tilltal och tydligt temperament som. Han är den ursprungliga förebilden för alltifrån revolutionärerna och poeterna under romantiken till James Dean i Ung rebell och rockens många frihetsälskande upprorsmakare.

Människans värdighet bygger för Pico på hennes förmåga att välja sitt liv, något som skiljer henne från alla andra varelser. Djuren såväl som änglarna har i 1400-talets världsbild fasta egenskaper, i en orubblig hierarki som sträcker sig från de lägsta krypen hela vägen upp till Gud själv. De kan inte förändras. Människan däremot befinner sig i mitten av allt, utan några utmärkande egenskaper, men med intellekt och fri vilja. Människans värdighet består ytterst i hennes frihet.

Pico är unik i det att han inte sätter det antika idealet främst, utan tar upp alla möjliga kunskapstraditioner. Han inleder sina 900 teser med att fastslå att han använder kaldeiska, arabiska, hebreiska, grekiska, egyptiska och latinska påståenden, utan inbördes rangordning, för att lägga ut texten, allmängiltigt och universellt, om dialektik, moral, matematik, metafysik, magi och kabbalism. När han i sitt tal säger att människan är fri att välja sig själv menar han det verkligen radikalt: sanningen tillhör inte någon viss tradition utan finns hos alla och är tillgänglig för alla.

Det låter modernt. Men vi måste vara vaksamma. Det är alltid svårare än man tror att läsa historiska texter. Ord skiftar mening genom historien och vår vilja att spegla oss själva kan göra oss blinda för vad texten egentligen uttrycker. Pico della Mirandola var verkligen en renässansmänniska, med allt vad det innebär. Hans text är full av esoteriska referenser till magi, mystik och kabbalism som har lite med det vanliga, moderna livet att göra. Men ändå, vill jag påstå, återstår kärnan, och den är den mänskliga värdigheten: Här står en ung människa och vill bli tagen på allvar. Och är inte det vad den mänskliga värdigheten ytterst går ut på: att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på, att bli respekterad. Och det är inte något man kan göra själv, utan något vi gör tillsammans för varandra.

Torbjörn Elensky
författare och kritiker

Litteratur

Om människans värdighet, Giovanni Pico della Mirandola, 1486, på svenska i övers. av Rolf Lindborg, Bokförlaget Atlantis 2012

Magic and the Dignity of Man: Pico della Mirandola and His Oration in Modern Memory, Brian P. Copenhaver, Belknap Press 2019